Så roar vi oss i Dubai!

Tänkte jag skulle bryta mitt filosoferade för ett tag och smacka på med lite bilder från månaden som gått.
Eftersom barnen saknar snön där hemma så har vi nu hittat ett substitut för den. Sandbackarna i öknen kan väl ersätta en pulkbacke med många fördelar. 1. du kan åka i badkläder 2. du blir inte blöt 3. finns inget gömt som kommer fram i tö 4. man kan avsluta allt med en uppdukad picknick i det fria utan att behöva frysa händerna av sig.
Finns ju några nackdelar också men hittentills har vi inte stött på några skorpioner eller sandormar....
Kamelerna får man leva med. det är som öknens svar på norrlands renar. Fast lite större och lite mer påträngande.

En dagstur i bergen.
Fick höra Dubai har typ sex regndagar om året.
Detta var en av de...

Nationaldagsfirande i Emiraterna.
Lite varstans kunde man se målade eller typflaggor uppe i bergen



Vi höll på köra över en död kamel.
Men det var inte denna...

 

En annan tur vi hade i öknen var när Janos bror med fru kom på besök.

 

Om jag någon gång kan behöva ett bildbevis kan jag tänka mig att detta nedan kan vara ett av de viktigaste...

 

 

 

 

Parken i vårt kvarter är ett flitigt besökt ställe.

 

Lilli tar de mesta kommandona på engelska nu och Chiromi tränar svenska repliker till hon viker sig . Hon tycker inte svenskan låter som ett riktigt språk. Och ibland kan man ju undra, eftersom det går en röd tråd genom denhär familjen i form av "det har jag inte hört"

En dag tog vi oss en dagstur till Dubai Mall . Förutom att bara leta oss fram mellan våningar och butiker så besökte vi akvariet. Allt skulle utforskas. 

 

Både insida...

 

 

såväl utsida..

 

 

Inte långt från denna plats rök jag ihop med ett franskt par. Runt oss finns ett tjugotal bänkar. Vi satt på en av dom. De andra var tomma. Då kommer de från gud vet var. Pressar sig ner lår vid lår intill mig. Resten av bänken var tom... Tänder en cigarett och blåser ut i en djup suck -åt mitt håll. Jag har Lilli i knät. Kunde inte bara låta den passera....  Efter chocken lagt sig för Chiromi så fnissade hon. -I hope you never be angry at me Madam. Jaja inte tror jag mitt utbrott gjorde mer skada än den pinne hon satt å sög på... (fick ni med fydigheten med "rök ihop"? )

 

Annars trivs barnen väldigt bra på "hemmaplan" De kan röra sig rätt så fritt och det cyklas och grävs på både fram och baksida

 

 

 

 

 

 Ursäkta den j* julgranen... Den hör inte hit men jag kan inte få bort den. Så god Jul mitt uppe i allt

Sander är nu inskriven på dagis och börjar 7 Janunari. Gladare kille får man leta länge efter!! Nästan helt gratis också. Bara 12500 AED* 2 SEK. För tre månader. Han bör vara glad efter den investerigen . Sanders Nursery, Blossom . Rekommenderar länken. Om inte annat för musiken på sidan...

Men så irriterande!!! Ännu en bild jag inte får bort. Men nu får de som funderat över hur vår hall ser ut iallafall se det....

 

Annars så har Lilli vuxit ordentligt sedan vi kom hit. Hon är nu inställd på att inom kort ta körkortet för personbil...

 

 

Avslutningsvis så såg detta häromdagen. Samuel har tydligen haft lite problem med mobilkameran. Jag har en serie av ca 15 bilder. Tro mig jag höll på skratta ihjäl mig när jag såg dessa.

 



Ni har just bevittnat en äkta transformation av hulken som barn....

Ja, det är så vi roar oss här i Dubai!

När vet man att man är färdig?

Det var under en lunch med  grannfruarna i Sverige frågan kom upp om jag inte minns helt fel.

Frågeställningen som gäckat mig i snart över ett år
Ämnet då var män som inte plockade bort från bordet efter måltid, eller bara ställde ned porslinet i diskhon trots att diskmaskinen var tom.
Jag kommer inte riktigt ihåg vem som ställde frågan men den har satt sig i grubblaren mig. Det är en typisk sådan sak jag måste reda ut och få svar på innan jag kan släppa det. Annars kommer det poppa upp som ett virus var gång jag blir påmind. I vårt diagnossamhället finns det säkert en medicinsk förklaring för den typ av onödigt ältande, eller filosoferande som jag föredrar att kalla denna typ av underhållning. För det tycker jag att det är!

Men tillbaka till frågan. NÄR VET MAN??

En situation kan vara att du städar. När vet du att du är klar? Är det när du bockat av din inre smutschecklista? Är det när trasan inte längre visar några spår på damm eller basilusker? Är det när någon annan säger att "nu är du väl ändå färdig?" eller är det när du slutat nysa åt alla virvlade dammråttor under sängen?
Är det bara jag som ser ett ämne här...?
Ok, jag grovstädar ditt hus. Du är en smutsmaja så förmodligen kommer du tycka att dit hus känns rent efter jag dragit över golven med dammsugaren... Är jag klar då bara för att du har fått det lite renare och är nöjd?
Eller Jag städar ditt hus. Du lider av tvångssyndrom och städmani. När har jag då städat färdigt? Är det när jag skurat golven med tandborste, rensat och polerat allt nedpackat på vinden och noppat din hund?
Eller Du köper in städhjälp för visst antal timmar. Är städningen färdig då bara för att tiden gått ut?

Men hur vet man??

Eller denna vinkling då som har betydligt allvarligare karaktär... Hur vet man att man är färdig med en relation?.
Jag "rensade" min vänlista på fb. Mina kriterier var som tidigare. De jag inte haft kontakt med sedan ett år tillbaka skulle bort. Jag var färdig med dom! Eller var jag verkligen det? Några enstaka har jag funderat på efteråt om jag ändå inte skulle haft kvar. Men varför? -Jag vet inte, Kanske var jag inte färdig fast jag kände mig färdig innan... Är "färdig" är något ytterst individuellt tyckande då kan man väl säga att begreppet färdigt är flexibelt. Vilket i nästa led då innebär att inget egentligen någonsin blir färdigt....

Så hur vet man??


Är hon färdig??

Exempelvis hur vet folk att det är dags skilja sig? Det är ju ett väldigt stort beslut. Och för att utgången ska bli bättre än äktenskapet var, gäller det ju veta med sig att man verkligen är färdig. Så vilka kriterier finns det där då? Om den ena blir lyckligare men den andra blivit olyckligare kan man säga att man är färdig då? Kan man bara bortse från hur andra tycker bara för att man själv inte tycker något är viktigt? Hur ensamseglare är det okej att vara? Skulle samhället, jobb, skolor, familjer mm fungera om alla bara gick efter sin egen norm? Om inte hur mycket kan man kompromissa utan gå för långt? Och hur vet man var gränsen går?
Man säger ju "Nu har det regnat färdigt" (om man inte bor i norska Bergen då)
Men kan man säga så och vara korrekt? Borde man inte säga " Nu har det regnat färdigt och lägga till. -För denna gång?!
Ja, såhär kan jag hålla på och analysera, vrida och vända, bryta ner och komplicera.
Idag drog det igång igen efter legat i vila i några månader.  -När har man städat färdigt? Är det tiden eller resultatet som avgör?
Vikarien för min fantastiska maid sa att det var rent efter två timmar för två timmar var det enda hon hade... -Must be cleand. I must go walk the dog. Jaha, du tänkte så du! Jamen okej. Då är det väl rent då. Fläckarna på golvet, köttbullen under spisen och disken som fyller bänken är bara en illusion...

Jag måste fundera en stund till på detta. Men hur är det med dig?
Har du läst färdigt...?

My mom has a bigger car than yours

Ja, vad säger man...

När jag väl får höra ungens första korrekta mening på engelska så är han kaxig. Men som Anna sa - Det var ju faktiskt lite roligt... Ja, det var väl det antar jag. Det var ju trots allt jag som hade den större bilen, så jag kan väl unna mig le lite...

En annan sak som nästan är mer sorglig än komisk är Janos förtvivlade försök hålla nere el och vattenkostnaderna här hemma. Det är inte helt utan förståelse jag skrivet detta. För man kan väl utan överdrift påstå att de är lite mer kryddade el o vattenfees än de man får i Sverige... Vår var för den första månaden i huset på 3500 AED. Gånga det med två så har du det i svenska kronor...Goa pengar för lite vardagslyx som att spola på toaletten eller svalka sig med AC i köket när solen gassar utanför. Men nu minsann är det andra bullar!
Nu får jag sätta på AC:n i smyg och gardera mig med bra argument för varför jag slösar på vatten och el. Kanske någon där ute har lite tips på hur man kan svalka sig på annat mindre slösaktigt sätt. Bör jag  pudra mig i potatismjöl om det blir för svettigt under långkoket i köket?
Ja, det är inte lätt vara hemmafru ska ni veta. -Oavsett var man befinner sig på jordens yta! Pengar eller inte så finns det problem att tackla. Stora som små. Se, till och med Svenska hollywoodfruar har det slitit värre med diverse fester och statusplaceringar att bevaka. Nä, det är inte ett enkelt liv vara hemmafru. Hör bara på Chiromis kommentar efter Jano berättat att han ev skulle på resa veckan därpå. Då fnissade hon och viskade till mig -Oh we gona have vacation...
Uppfattningen kan hon fått från den kvällen jag kom hem med några matkassar som jag ställde in i köket när jag var på språng och bad han ställa på plats i kylen. När jag flera timmar senare kom hem och fann honom i samma position i soffan som när jag lämnade huset. Då tackade jag han där ovan för att det numera finns en tänkande maid i huset...
Tror anpassningen till denna del av världen går mycket lättare för män än för kvinnor rent generellt...!
Som oftast om jag frågar en Dubai-inflyttad man hur han trivs får jag svaret "Det är helt okej". Ställer jag samma fråga till en kvinna har svaret varit "Man vänjer sig" överraskande många gånger. Värt fundera över vad det är man vänjer sig vid. Är det att du inte får ha ett eget bankkonto? Eller att behöva tänka på vad du tar på dig för kläder? Är det att alltid få frågan vad din man jobbar med? Eller att människor här klassas i olika grader i den oändligt långa hirarkiska kedjan? Är det att du dagligen ser påtagliga klasskillnader på din egen gata? Att du som oftast har en inneboede maid i ditt hus, som sliter och städar för nästan inga pengar, som hon sen ska betala mat till sina barn som hon träffar, om hon har tur, en gång om året? Är det det livet man vänjer sig vid?
Ja, nu rapade jag en lista på ganska negativa saker. Det var ju säkert trist höra tänker någon. Det var ju många felaktigheter tänker något annat rättesnöre. Men varför jag inte bryr mig ska jag berätta om senare...
Men jag då? Jo, tack som frågar! Jag trivs väldigt bra här. Jag känner att mitt liv har blivit mycket roligare. Barnen utvecklas och verkar trivas. Tack vare en maid i huset har maken och jag numera en minst en kväll i veckan där vi kan hitta på något tillsammans. Vilket vi inte kunde göra i Sverige. Tack vare det underbara vädret kan vi äta ute och bada varje dag om vi vill. Tack vare välutvecklade Nursery och skola från fyra år, har jag barn som förstår och börjar prata engelska vilket kommer gynna dem för resten av deras liv. Tack vare det mångkulturella samhälle Dubai är kommer mina barn ha stor förståelse för olikheter och inte vara rädda för att möta människor från annat land. Kan jag önska dem en bättre utbildning än det?? Tack vare systemet här ner kan jag ha en fantastisk människa boende här som både städar, lagar mat och hjälper till med barnen. Tack vare att jag  inte har tillgång till bankkonton kan jag bara dra kortet när jag handlar och slipper kalkylera hur mycket minus det ligger på. Tack vare att min man har en "fin titel" är jag intressant att tala med för mina grannar. Är det kanske det man vänjer sig vid? (Är det någon nu som klurat ut vart jag vill komma?) Man bör inte glömma var man kommer ifrån! Man bör inte glömma att det finns en baksida av all denna lyx! Jag är fortfarande så ny att jag reagerar och värdesätter den hjälp jag får. Jag hoppas att jag aldrig kommer se detta som en självklarhet även om jag skojar om det ibland.
Har jag provocerat någon nu?
Vet du vad? I dont care! Because I HAVE A BIGGER CAR THAN YOU!

 

By the way i like chili -musiknostalgi

Denna innebörd av att älska Red hot chili peppers är nummera sann i dubbel bemärkelse
Första gången jag besökte Thailand klarade jag inte ens av den mildaste maträtt. Allt var starkt och fick mig att sluka vattenglas efter vattenglas. Nu efter ätit Sri Lankan mat i snart tre veckor till lunch och middag har jag upptäckt att spicy är min grej. Både för öra och mun!
Satt i bilen häromdagen och RHCP spelades på radion. Känner mig så härligt upprorisk när jag hör dem och vi blev som tokiga i bilen och drog på tunggunget. Ungarna tjöt av glädje och vi alla sjöng med så gott vi kunde. Skulle jag få välja så skulle kyrkan dåna av deras toner den dagen jag lagts för att vila. Jag jobbar på för att få arvet vidare till mina barn. Men visst är det konstigt vad musik kan göra med en? Det väcker minnen glada som dåliga. Känslor och stämning kommer i lag eller olag. Igår när Lilli satt med mig i soffan spelade jag Denna medryckande låt . Lilli som uppenbart kände dansgenen trycka på började som en fällkniv dunka sitt huvud fram mellan sina ben till håret stod på ända och pannan var röd. Men jag förstår henne! Viss musik får en bara att vilja göra saker man normalt inte skulle göra. Jag menar hur många gånger har folk inte mött kärleken vid sista låten på dansgolvet och tänkt -Denna låten beskriver precis vad jag känner! Sen vaknar man på morgonen musiken har tystnat och man undrar vad kärleken tog vägen. I hela min tonår fick jag höra historier om tonåringar som tagit livet av sig för att de spelat skivor som påstods ha självmordsbudskap i sig om man spelade dem baklänges. Så visst blir vi påverkade av musik. I mitt fall blir jag på dåligt humör av jazz. Det är lite jobbigt eftersom min man älskar jazz. Nä, vi möttes inte via Match.com om någon tror det. Vi är självmatchade och har naturligtvis en "lovesong" som de flesta par
Tidigare innan jag tappade en del av min smak så kunde kryddor ha samma effekt på mig. En speciell doft eller smak och man förflyttades tillbaka till första lägenheten, tonårsfester eller första utlandsresan. Nu har jag svårt särskilja smaker från varandra för mina smaklökar fungerar inte som de ska längre. Säkert därför jag kan trycka i mig stark mat utan problem numera. Säkert därför jag börjat äta mat jag normalt inte äter. Säkert därför jag kan gå ut och handla i säckiga och urtvättade joggingbyxor.... Dålig smak kan ha många ansikten....
Ja, vad har hänt i veckan då. Hmm var ska jag börja... I en hel vecka har jag planerat för att min stora son med flickvän ska komma på besök. Jag har otåligt längtat och fixat (Chiromi) med mat i mängder )som Chiromi lagat) för att jag skulle få ut den mesta av tiden med honom och inte behöva slava i köket. När jag trodde han satt på planet fick jag ett meddelande på fb att han inte kommit med. Åker man hit ska passet vara giltigt 6 månader efter avresedatum. Det hade vi missat och han fick snällt ta sina väskor och lämna arlanda. Jag tänkte nog först att det var ett skämt men det var det inte. Besvikelsen hade inga ord! Än idag några dagar senare är jag fortfarande ledsen och vill för första gången åka hem. Åka hem. Träffa min son. Ha stor 40-årsfest med mina vänner. Det är tur jag har Caroline här nere som kan förstå och säga saker jag behöver höra för känna tröst. Faktiskt var Caroline den som gav mig den första tröstande kram efter beskedet. Den andra fick jag av min svåger Roald. Vissa människor har det bara i sig. Tajmingen och inlevelseförmågan. Jag har så många såna vänner i Sverige och jag saknar er så! Pratade med Caroline om hur sårbar man kan känna sig här. Ingen egen inkomst. Inte tillgång till bankkonton. Och låg status för att du är kvinna. Det finns oändligt många fördelar också men kommer man i ett sårbart läge så kan det gunga rätt rejält. Det är en fördel då om man har en jämnställd relation eller kommunicerar på samma våglängd. By the way så var vi i öknen förra helgen. Den första vändan åkte vi karavan och var sex bilar. Turen gick genom Dubais egna variant av kullersten. Kommer bilder senare. Den dagen såg Dubai väldigt mycket regn så grillningen av 6 kg kött fick vänta och lunch intogs istället på en av de fina lyxhotellen som låg efter kusten. De flesta stannade kvar över natten. Men lyxhotell och tre små barn känns inte alls lyxigt för mig. Jag menar även om toaletterna har 37 knappar med funktioner och kan servera dig en gin och tonic så vad har man för glädje av det om man ändå bara ska vakta ungar på rummet. Det är begränsat hur länge man kan roas av en toalettstol tänker jag...
Dagen efter skulle öknen få en revanch! Jano trotsade alla förordningar en ovan ökensafarare har och stannade vid första infart till något som liknade öken. Stannade bilen efter 5 meter och konstaderade att det låg en död kamel ivägen.Ut på vägen igen och sa till sin bror att det var bra ungarna inte såg. Från baksätets andra del hördes Samuel -Pappa jag såg den!
Vidare till en annan del och in med bilen på sandad mark så långt ögat nådde. Upp och ner för bergsknallar. Högst på en kulle stannade bilen. Picknicken packades ut och ungarna åkte på stjärten ned för sandad backe. Jag min dummer satte Samuel i en plastad shoppingbag och putte han utför...Det var dumt gjort konstaderade Samuel efter jag sköljt ur hans mun från öken! Lätt chockad och tacksam över att det inte gick värre än det gått höll jag med. Ja det var dumt. -Inte gör så igen mamma. Lova! Och så gjorde vi tumme på att jag skulle hålla mig på avstånd ett tag.
Ungarnas bus triggade mansfolket i familjen att visa lite testosteron och de lekte lite med den stora leksaksmaskinen som normalt fungerar som en familjebil. Kunde inte låta bli att associera till Alfons Åberg där jag stod och iaktog showen.
Påväg hem hade Jano fått rejäla muskler och ville visa hur äventyrlig han kan vara. Upp för en kulle i full fräs. Ned på andra sidan genom en stor buske som var för sen på att flytta på sig. Den busken visade sig hänga med ända hem i grillen. Leken blev kostsam... för när backen lades in i bilen noterade jag att kameran bak i bilen filmade lite väl mycket av bilens bakparti. Och det var inte kameran som flyttat på sig.... Denna gången läggs till den allt växande listan där jag är tacksam att jag inte var den som körde. Och By the way.... Min make bör nog vara tacksam över att jag är olik honom i detta avseende

 

Tänk vad en lite köttbit kan ställa till det...

Allt julpynt är nu nästa uppe. Och buskar i trädgården har fått vita glittrande snöflingor på sina grenar...Vacker kontrast till alla gröna blad

Som vanligt blev det racing till Samuels skola. Även denna gång kom vi på klockslaget. Phu!
Påväg hem låg jag i min vänstra fil i korsningen och gjorde en vänstersväng. Just som jag skulle in på den nya vägen ser jag en vit liten bil med mörktonade rutor passera in i min fil mitt framför mig. Bilen, inte min utan den vita, behövde tydligen två filer för att ta sig fram. I ren reaktion vred mina armar suven tvärt åt vänster för att undvika krock med en lokal. Det var dumt. För där på andra sidan av min bil var en refug med skyltar. Chockad stannade jag 20 meter fram. Trodde faktiskt att den vita bilen skulle vara lika chockad som jag och stanna för att se att allt var bra med den stora suven, den chockade kvinnan och den mycket fundersamme tvååringen. Nädå, han försvann snabbare än ljusets hastighet. Tänkte då att den polis som stod i korsningen vid rödljus och som såg allt skulle stanna för att kolla läget. Nädå han bara tittade åt andra hållet och körde förbi den chockade kvinnan och den mycket fundersamme tvååringen. För första gången i mitt liv blev jag rädd för att ge mig ut i trafiken igen. Och här sitter jag nu och vet att imorgon kommer jag ha träningsvärk i huvudets vriddel.
Jaja åkte iallafall hem ringde min man som inte riktigt kunde finna de tröstade orden. Bestämde mig några timmar senare att vara glad igen för snart skulle den stora sonen beträda arabmark för första gången. Kilade In i huset och pyntade lite jul till.

Chiromi har i tre dagar fyllt frysen med alla möjliga Sri lankanrätter så vi kommer inte behöva svälta när hon reser hem över jul. Alltid någon tröst i värmen.

Så var det dags hämta Samuel på skolan igen. Denna gången packades ungar och maid in i bilen med en något körskraj madam. I sakta mak körde vi innervägarna till Al Barscha Mall. Där hoppade Lilli och Chiromi av för att handla kyckling. Vi två kvar körde vidare till Samuel. Hämtade och killarna höll på att ha ihjäl varandra i bilen. När vi stannade utanför det Nursery som vi ska besöka för Sander imorgon var Sander redan påväg ut ur bilen. När jag frågade vart han var påväg så svarade han att han skulle checkas in på dagiset nu. Den lille killen saknar sitt dagis varje dag! Hoppas det blir av med det vi ska se på imorgon så lille killen får leka lite.
Påväg hem plockade vi upp Lilli och Chiromi som inte fått dem kyckling de önskat pågrund av att Al Barschs malls kyckling var "melting" Jaja det blev till att köra till Lulu Mall istället och hoppas på att de kunde pleasa vår matlagande maid. Vad gör man inte för lite lagad mat på bordet...
Halv fem var vi hemma igen. Lite mer pyntning och en fantastisk god middag med pleasad kyckling. Rap!
Under vår måltid så säger vår maid som är ganska rak i sin kommunikation till Jano. If madam is gonna eat like that, sir is gonna have a fat wife soon. Jamen man tackar! Så nu är jag inte bara blind utan även fet. Förresten misstänker jag att min nedsatta syn kan ha och göra med att förra veckan exploderade en köttbit rakt i mitt öga. Trodde inte något sådan kunde ske...! Tog ut maten från mickron ställde den på bordet och när jag böjde mig fram för att lukta på maten så POFF!! Rakt i ögat! Dagen efter skulle Chiromi rädda ett glas med saft från att trilla från bordet. Den något överdrivna yviga gesten resulterade att hon satte ett sugrör .. vart? Jo rätt in i samma öga. Men hur f* är det möjligt då?? Jag satt ju på andra änden av bordet!!. Med lite eftertanke ska jag kanske bara vara glad över att jag fortfarande har någon syn kvar alls. Chiromi misstänkte senast igår att jag kanske inte fått ut hela köttbiten när jag inte hittade pennan jag hade i handen. Idag när jag berättade om att jag missat en hel bil sa hon bara. Madam! maby you should go to a doctor to check out the meateye?

Hello taxiservices here. Can i help you?

-Ja! du kan ju börja med att skicka den taxi jag beställde för två timmar sedan....

Ibland är det bara så trögt här. Man vet inte alltid om det som är bestämt verkligen är bestämt. Även om du själv tycker dig har dubbelkollat. Jag har tidigare skrivit om att saker jag tänkt att köpa i butikerna som visat sig inte vara till salu för det är det sista de har inne. Och den sista av en vara vill man ju absolut inte sälja....(?) Jag har också skrivit om säljare som lägger massor av tid på att smyga som en skugga bakom din rygg. Men plötsligt försvinner runt hörnet och ut i vad jag tror är öknen för de fått en fråga de inte kunnat besvara.
-För en som utbildar i kundbemötande är såna grejer kanske lite roande efter distans men i stunden ganska frustrerande...!

För någon vecka sedan skulle vi till vänner i Dubai Marina. Jag tänkte jag skulle vara ute i god tid med min taxibeställning så jag ringde 2,5 timmar innan utsatt tid. När vi summerat tid och plats fick jag frågan om jag skulle med ett flyg. -Öh, nopp! Det var som att dra klockan tillbaka tio minuter. För nu fick jag beskedet att jag skulle ringa tillbaka och kolla tio minuter innan jag ville ha taxi. -Nu kan man försöka resonera sig fram till iden med att förboka till man blir gråhårig... Hursomhelst man kan inte bara lägga sig utan strid. Så en kort diskussion uppstod eftersom jag tyckte att jag redan talat om att jag ville bli hämtad. OCH ville inte ställa mig i en 20 min lång telefonkö igen. Men min monolog som blev lika kort som striden visade sig vara helt i onödan. För manssloken hade tydligen innan jag ens kommit till första andetag redan lagt på luren
Men tio minuter innan planerad resa ringde jag snällt som jag blivit ombedd att göra. Väntade denna gång 25 minuter i kö! Notera nu att jag nu låg 15 minuter minus önskad tid... Får då till svar att det för närvarande inte finns taxibilar att tillgå i Meadows!´Argumentet att jag redan förbeställt var tydligen obetydligt i sammanhanget. Det nya avtalet blev att de skulle skicka taxi så snart de hade någon... Jamen tack så mycket för det Hello taxiservice here can i help you

I love chickenbutter!

Min första Diwali hade sin premiär igår.

Vi var bjudna till våra Indiska grannar som bott i Dubai i 35 år. Trodde kanske inte det skulle vara så stort och arrangerat som det var. Och både jag och Jano gick trevande längs den upplysta gången som ledde till deras vackert dekorerade trädgård.
Det kändes som att gå rakt in i en bollywoodfilm...
 På den höga vita muren som omsluter varje tomt hade de hängt ett nät av blå lampor som täckte hela vägen uppifrån och ned. Inte på alla murar utan på sin egen naturligtvis. På gården stod ett antal runda bord med vita långa dukar samt vita klädda stolar. på varje bord lös ljus o lampor. Hela terassen var full av små lysen. På båda sidor av passagen man leddes in genom stod kokbord uppställda och kockar lagade olika typer av Indisk mat. De hade "boys" (motsvarigheten till maids) som serverade både dricka och mat. Självklart fanns en välförsedd bar också. Vi var bland de första som kom och blev presenterade för både släkt och vänner. De flesta hade sari på sig och var smyckade så de glittrade ikapp med ljusen. Det doftade fantastiskt. Visst låter det underbart?

Ja, då kommer vi då till den inre ständigt pågående dialogen jag dras med..
Dörren hemma går igen. I handen har jag en presentpåse med choklad i. I andra handen en kvast av blommor bundna med ett Sverigeband. Jano är klädd som en svensk seglare och jag som en wannabe indiska. Vi traskar (utan barn) de få steg det är till grannen. Utanför står redan folk och pratar. Vi är tveksamma till hur vi ska agera och bestämmer oss iallafall för att vi bör ringa på ytterdörren. Ingen öppnar. Folket tittar och undrar nog om vi inte kommit fel iallafall. Efter en stund kommer en man och pekar på den upplysta gången som leder in bakom huset. Jano kommenterar att man kunde nästan förstått att det var en poäng med att rada upp ljusen som en gång på det sättet. Klok han är min man!
Vi går sådär sakta som man gör när man inte vill gå först men tillslut var vi iallfall inne i en allé av mat. Vi möter vår värdinna som tar emot oss som bara en riktig erfaren värdinna gör. Puss höger puss vänster. Hon leder oss längre in i trädgården till vänner och där skils vi åt. Ja, jag och Jano alltså. Han hamnar i karlbordet som visar sig bestå av ett gäng riktiga entreprenörer. Den ena, han som var lika lång som tummeliten men iklädd i en rödskimmrande klänning var betydligt mer framgångsrik än man först kunde tro när man såg honom. Men å andra sidan det ska krävas rätt bra självförtroende om man ska våga sticka ut som han gjorde. Det visade sig att tummelitens företag ensamma levererat samtliga dörrar till följande.... 




...Burj Khalifa 826 meter. (ser jag i stort sett varje dag)

...Burj Al Arab, segelhotellet med egen helikopterplatta

(åker jag förbi när jag ska till Samuels skola)

 



...Och Atlantis, hotellet ute på palmen som jag inte riktigt fattat

vitsen med än och som jag förmodligen ändå inte kommer ha

tillräckligt med pengar för att ta reda på heller.

 

 

Jag brukar inte känna mig helt bortkommen i nya miljöer. Jag brukar normalt kunna socialicera och mingla ganska problemfritt. Men här... My god! Det var så många sociala koder jag inte förstod mig på och kände mig som en kantig kloss som skulle in i ett runt hål, eller melon genom ett sugrör. Kom på vad jag brukar lära ut på jobbet gällande kommunikation. Spegla den andra personen och att alla (med undantag naturigtvis) gillar at bli uppmärksammade. Så jag kikade runt lite och efter första vändan tog jag ned mina armbågar från bordet. Efter andra sneglaruntvändan gödslade jag både till höger och till vänster med komplimanger. Tredje sneglarrundan insåg jag att jag skulle förmodligen få äta till jag spydde... Men sakta började samtalen ta form runt mig. Efter några minuter hade jag tagit reda på var man handlar de finaste sarisarna, bästa fiskmarknaden och att kackelackor inte går att bli av med.

Allt flöt på och jag började känna mig bekväm. Såg Jano borta vid gubbbordet med tummeliten. Han verkade också ha fått vänner.

Servitören hade nu sin runda nummer fem och jag plockade åt mig ännu en ny smak på kycklingen. Tänkte att det inte gjorde så mycket att vi åt middag innan vi kom. Jag var lite rädd för att man skulle bli i tvingad massa mat. Så fel jag än en gång tolkat situationen...för nu började folk röra på sig och min bordsdam tog mig i handen och sa att det var dags att smaka på riktiga Indien. Hon tog mig till ett bord där en kock stod och med tummen pickade ett hål i runda ihåliga bröd stora som golfbollar. Han tryckte i lite potatismos med chili, sedan lite majsblandning. tog bollen i handen och doppade den (och hela handen) i en skål med något och sedan snabbt i med handen i nästa skål. upp på ett fat som serverades mig. Fick instruktion om att stoppa allt i munnen på en gång. Krunch! och munnen fylldes av något iskallt, krispigt hårt och hetta. Så sjuk känsla!! Kunde inte avgöra om det var gott men alla förväntasfyllda blickar tydde på att de ville jag skulle prova fler. Det blev sex stycken golfbollar innan jag konstaterade att jag tyckte det luktade fågelbajs om vätskan och kunde inte för något i världen svälja ner fler. Jag var proppmätt! Vilken middag!

 

Vi gick tillbaka till våra sittplatser och jag rapade Bhel Poori i tysthet och tänkte -aldrig mer. Aldrig mer Bhel Poori och aldrig mer Butterchicken! Det var ett heligt löfte från och med nu!

 

Jag blev serverad ett helt glas med sött och klibbigt dessertvin och svor över att jag inte tog öl som alla andra. Lagom när jag klämt ner sista droppen av sockersyran i glaset noterade jag att det på ett igenkännande sätt började röra på sig igen. Nu var det dags för middag... Butterchicken!!!

-Ursäkta, men jag har redan ätit middag hemma. En tung moussaka. Och sedan om ni missade det så åt jag 6 stycken av dedära kexen doppade i fågelavkacka. Jag är typ jävligt mätt nu!

Sa jag det? Nä, trevlig som man vill vara hörde jag mig glatt utropa. Oh, i love chickenbutter! My favorite!

Efter rett ut begreppet chickenbutter tog bordet mig fnissandes till butterchickenkocken och jag placerades sedan vid mitt bord med en tallrik som rann över av Indiskt kycklingsmör. Så mycket var löftet till mig själv värt....

 Men vill man passa in måste man kanske också betala ett pris. Skönt nog kan man själv avgöra priset man är villig ge.

Men här och nu lovar jag mig själv NO MORE CHICKENBUTTER!

 

 



...Because its white madam...

Att Samuels favoritfärg är gul har väl knappast undgått någon vid detta laget.
Gul var den första färg han lärde sig och han gillar allt som är gult. Bananer, ananas, bilar, hår, tänder.
Det sista är lite oroväckande för han vill verkligen ha gula tänder. Stora gula tänder!

Nu ikväll när jag läste förmodligen den roligaste barnboken som skrivits för Sander, Super Charlie. Så kom Jano in i rummet med Samuel. Jano bad mig lyssna på Samuel som hade något att berätta.
Jag ska försöka återberätta så gott jag kan. Följande ska läsas med ett djupt andetag
Samuel: Mamma! När jag åker tillbaka hem till Sverige då ska jag få en hund den ska vara gul för jag ska måla den gul och så ska den heta Gulshu för jag vill så gärna ha en gul hund....

Det finns iallafall två frågetecken runt detta. Den ena är undran över var hans gulpassion kommer ifrån. Men den än viktigare frågan är nog följande. -VEM har planterat in att han ska få en hund? Gul eller ej! Följande läses i ett djupt andetag. -Min inställning är nog att om jag mot alla odds ger mina barn en hund så är det ett krav på att den kommer vara gul HA smart drag av mig det finns inga gula hundar!!! Andas. Om ingen galen hundodlare får för sig att trixa med beckers färg och gen från chihuahua förstås.

Det här med färg har blivit lite av ett tema denna vecka. Förutom Samuels gula hund och grannarnas tokbelysning inför Diwali så fick jag åter igen en såndär Ööööö?!? igår när jag provade kläder i en affär. I denna butik stod en securita utanför de tre provrummen. Endast två plagg per gång var tillåtet. Vilket fick den kraftigt byggda säkerhetskvinna att springa många vändor in i butiken för att leta rätt storlekar till mig. -I dont mind...
När det kom till att jag skulle prova den vita blus jag valt tog det stopp.
- You cant try this one madame.
- Why?
- Because its white madam. Som det vore det mest självklara i världen att man inte provar vita kläder.
-So why cant i try it? envisades jag. Eftersom jag tyckte det inte räckte med hennes svar. Jag fattade ju att det handlade om att vita kläder kan bli smutsiga men ville ändå få bekräftat att alla vita kläder de har inte är One size fits all. Typ.
- Because its white madam. Ok vi kommer alltså inte längre och jag fick antingen acceptera att varken ha öppet köp eller bytesrätt på denna oprovade blus eller strunta i den.... Naturligtvis köpte jag... No game no play

Du är polikol!!

Det är inte alltid lätt när orden inte räcker till. Igår funderade jag verkligen på om detdär med att hitta på egna ord är något nedärvt...
Ett samtal mellan min 2-åring och 4-åring denna vecka kom mig plötsligt att minnas att som som barn hittade jag på egna ord när jag inte visste vad något hette. Bland annat hittade jag på "fickla" -att lysa med ficklampa. Och "köttskal"...
Nä! Det var ju inte jag kom jag just på.... ;)
Men när jag var runt sex sjuårs ålder, vild gissning, men iallafall tillräckligt gammal för att inte behärska det engelska språket iallafall. (på vissa fronter förändras inget med andra ord) Så måste driften av att vilja kommunicera gjorde att jag och en kompis uppfann helt nya alfabetstecken så vi kunde skriva hemliga brev till varandra. Det fungerade väl sådär. Men jag gillar idén att nyskapa saker. Eller förändra. Särskilt saker andra håller hårt på. -De heliga sakerna...Som språk, eller rutiner, eller givna regler. I förändring händer det så mycket. Allt bestämda får en annan ordning. Människor i satta grupperingar måste byta plats. Åsikter måste omprövas och värderingar ibland omvärderas. Det är så otroligt spännande att se människor i denna process. En del uppskattar det andra kan få raseriutbrott. Man vet aldrig innan var man hamnar... Okänd mark. Det e skoj det!! Iallafall sålänge Jag har kontroll....
En annan passion jag har är att sammanföra människor. Vet inte varför jag tycker det är så skoj och berikande. Kanske har det något med oordningen att göra. Eller att man aldrig vet var det bär hän... Att gruppera människor med individer de normalt inte skulle umgås med. Eller två starka och dynamiska tuppar.
Det går nog inte en dag utan att jag tänker på vilka olika individer mina fyra barn är. Hur olika de reagerar på saker som sker, hur de hanterar nya situationer, vad som upptar deras tankar mm. Många saker är det ju naturligt att de reagar olika på särskilt med tanke på ålder.... tack o lov kanske jag ska tillägga!
Under parkleken i veckan fotade jag vilt när barnen lekte. När jag kom hem var det två foton som genast  fångade mitt intresse. Som jag skrev tidigare så är jag fachinerad av olikheter. Och vad mer kan beskriva en olikhet som följande bild??
Drömmen hade varit och fått en tredja bild, då av min 19-åriga son....Kan se som 3-4 åring...Strunta i röret och bara slänga sig rakt ut för...

Sander använder hela kroppen och skjuter sig upp och ner.
Helt ointresserad av att nå mark

Samuel sträcker på sig i full längd
för att snabbt nå stabil mark

 



Tillbaka till den dialog som startade hela detta långsökta inlägg

 

Sander: Jag vill sitta här också

Samuel: Det får du inte

Sander: Men jag vill....

Samuel: Men du får inte!

Sander: Men jag vill. Nu försöker han med våld trycka ner sin rumpa intill Samuels

Samuel: GÅÅÅÅÅ BOOOOORT!!!! MAAAAMMMAAAA!!! SANDER ÄR DUUUUUM!!!!

Sander: Nä, jag är inte dum!

Samuel: Jo du är jättedum!

Sander: Nä., jag är Sander!!

Samuel: Du är Sander dum. Dum Sander!

Sander: Nähä!! >Trycker rumpan lite längre ner...

Samuel: JOOOO DU ÄR VIIISSSST DUUUUM!!! MAAAAMMMMAAAAA!!!

Sander: Då är du dum

Samuel: Jag sa dum först!!!

Sander: Då är du Polikoll. Tittar intresserat på Samuel för se eventuell reaktion

Samuel: Vad är Polikol

Sander: Det betyder att du är Dum!

 

Jag tycker det finns något smart över resonemanget. Ordet var taget så jag skakar om lite och hittar alltså på ett nytt...

>
>
>
>

Om du tycker detta inlägg var menlöst är du en Polikol!!



MaidDay

MayDay MaidDay!
Jag har inte kunnat blogga av lite olika skäl men nu känner jag att denna "dagbok" ska få ett liv igen. -Back on track!

För några dagar sedan körde Jano igång en rekryteringsprocess av att hitta Maid. Det var skönt att han drog i det för vad gäller ämnet har mitt självförtroende fått en rejäl törn.
Vi träffade först en tjej och det kändes som handen i handsken. Så klockren! Så helt rätt för oss! Tänk hitta rätt på första person!! Men Jano som är mer ingenjör än mig hade fler intervjuer till oss på G. Så dagen efter släppte vi in kandidat nummer två på mangling. Nummer två kändes som handen i handsken. Så klockren! Så helt rätt för oss! - Ser ni problemet?? Hade jag skött denna process så hade vi förmodligen suttit här med huset fullt av maids innan veckans slut....

På Torsdagen började Shiroma hos oss. Och de senaste dagarna har huset fått ett markant lyft. Även kylskåpet... Med Shiromi med mig till Dubais egna ICA MAXI, Carreefour, tankades en halv shoppingvagn på med kryddor jag inte ens kan uttala namnet på eller ens innan denna dag visste fanns. Nu skulle det hem och lagas mat från Sri Lanka för allt vad pannorna klarar!

Nu sitter jag här några dagar senare och funderar på hur den sista tiden varit. Kanske har vi vår vändning nu?

Denna vecka har jag varit med mina barn.


Lilli o Sander softar på framsidan av vårt hus

Vi har bakat, lekt, läst böcker och jagat palmbilar för att få en blick när de skulle jordsättas. Mannen som körde palmbilen verkade negativt påverkad av att en dam med tre små barn följde honom i var sväng genom Meadows.
Efter nästan en halvtimme stannade han vid ett hus. 
Jag med.


En stund senare kom en man ut från huset, gick fram till min bil och knackade på rutan. Jag vevade ner och mannen frågade -Is there a problem Madame?

Tydligen hade mannen i palmbilen fått för sig att jag tagit sikte på honom av andra skäl än nyfikenhet. Försökte förklara men de verkade inte alls få med sig den komiska poängen. Inte mina barn heller, för de undrade om jag nu skulle hamna i fängelse. Behöver jag säga att vi aldrig fick se palmplanteringe? Men en bild hann jag allt få till....



Palmbil

Lilli har varit sjuk med feber och snoren har sprutat ur näsan på henne. Men så har vi också upptäckt att de tänder hon hållit inne med nu verkar komma på en och samma gång

Med 8 tänder på gång är det inte konstigt man blir lite krasslig

Samuel har varit två dagar hemma från skolan. Han har hostat och sen har det varit en röd högtidsdag. Det har varit mycket denna vecka och jag har inte varit utanför området. Men jag känner mig glad! Mina barn verkar glada. Och vi har fått kontakt med grannarna på båda sidor om oss. De verkar också glada. Det är bra med glada grannar. Det tycker nog de med.
Det visade sig att den ena glada grannen har ett barnbarn i samma ålder som Sander. Så vi har nu en första playdate till Sanneman. Svårare än så var det inte tydligen.
I dag, Lördag är vi inbjudna av våra indiska grannar på firande av Diwali, Hinduiska nyåret. Hela denna vecka har förberedelser och firaden avlöst varandra på vår gata och igår tog jag och Sander en sväng för att fotografera huset närmast oss.

Diwalipyntat hus

Diwalipyntad skola.
Det gula är handplockade blommor

Annars denna vecka så har jag gjort ordentlig oreda på administrationen där vi hyr in vår städhjälp. Jag lade inte bara till en timme utan omorganiserade så till den grad att de tog dem en hel dag för att få till mina nya timmar och ändrade dagar. Vi kom tillslut överens om att det nya schmat ska gälla from söndag denna vecka. Men nu när vi anställt Shiroma så kommer vi ju inte behöva hyra in så på Söndag blir det för mig ringa och säga att vi istället sluta hyra in... OPPS! I did it again.... Vely solly!
Å andra sidan så kommer Sander inte mer kunna gå runt och kalla gulliga Erine för Halloween som han gjort sista tiden.

De senaste veckorna har man kunnat läsa flera fall av tortyr och dödsmisshandel av Living in maids. Det senaste jag läste var om en etiopiska som torterats till döds av sin "husmor" för att hon inte städade inte tillräckligt bra Olala - Jag är glad att jag inte har de anlagen. Då hade man förmodligen suttit och skakat galler...
Hela samhället här är uppbyggt på att ha maid/boy/chaufför/garden/deliveryservice. Har man inte något av detta upplevs man som lite udda. Och Udda är inte alltid så bra i Dubai. Här googlade jag för att få upp lite information om "udda" saker men möttes då av denna sida

Annars gällande den service som erbjuds här så är det lätt att vänja sig och bli beroende. Innan jag kom hit ifrågasatte jag systemet ordentligt. Jamen vadå! Ha en människa som bor hos en och städar typ tolv timmar óm dagen?!?
Nu förstår jag det lite bättre. Livet här gör det svårt att leva (om du inte vill vakna och lägga dig med skurhandskar på) Det är så mycket som tar tid här. Och allt sanddamm och söl gör att du måste hålla efter hela tiden för att inte få myror av alla de möjliga storlekar in i huset. Fönster behöver torkas några gånger i månaden och toaletter skuras grundligt varje dag. Ändå är det inga garantier för att du inte möts av spökmyror i skåpen eller gigamyror på köksgolvet.
Denna lilla proteinbomb uppmätte hela två cm

Så nu förstår ni kanske mer varför jag tackar för efterlängtad hjälp!

Men att läsa om denna typ av brott gör lätt att kaffet du sörplar på får en sur eftersmak. Jag har sett några maids som förtvivlat söker ens blick. Jag har sett många Maid som sett så trötta ut att man nästan tror att de är allvarligt sjuka. Sen har jag sett många glada och sprudlande maids också. Men de har inte bitit sig fast på näthinnan som dessa till synes eller inte illa behandlade människor. Jag har då väldigt svårt förstå många av våra svenska ungdomar som lever på samhället eller familj för att de inte hittat "det de vill göra" Det finns förskräckligt många arbetsföra friska vuxna också som tar vårt dyra säkerhetssystem som ren självklarhet medan de sitter hemma och funderar över meningen med livet. Samtidigt som sjukvården nästan går under pågrund av bristen på utbildat folk.
Här är det så uppenbart att man jobbar för att överleva. Vår maid har sina två små barn kvar i Sri Lanka och hon visste när hon kom här så skulle det i värsta fall kunna innebära att hon bara skulle få se dem en gång var annat år som är lagstadgat att man som sponsor måste betala. Tack och Lov finns det mer humana sponsorer som ger i allafall en hemresa per år och mer än den lön som rekommderas som minimilön. För en Sri Lankiska är den på 700 AED (ca 350 SEK)
Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att behöva lämna landet för att ta ett jobb, jobba sex dagar i veckan (om du har tur) för nästan inga pengar alls, så mina barn kan få mat på bordet. Det gäller att aldrig glömma var man kommer ifrån...

Detta var allt för denna dag. Nu ska jag njuta av chilistark mat och titta ut genom mina nyputsade fönster...Tills vidare säger jag GoodBai till er...

Även en ökenblomma behöver vatten

Två och en halv månad har gått sedan vi kom hit så en liten summering om vad jag har lärt mig vore kanske på sin plats.

1. Jag har lärt mig att ingenting är begripligt.
-Varje gång jag tror jag fått kläm på något så är det antingen förändrat eller så har jag fått det om bakfoten eller så har jag missat någon viktig detalj.
Oftast går det ju bra ändå. Jag menar jag lever ju fortfarande om än lite tilltuffsad inimellan. Kanske bor det en liten Thorsten Flink i mig?  Ja man måste naturligtvis bortse från vissa bitar som bland annat drogerna, barfotadans, penis etc etc Men annars så gick låten Jag reser mig igen  rakt in i hjärtat redan första gången jag hörde den. Första gången jag hörde den var nog egentligen den andra gången jag hörde den, för första framträdandet var jag tvungen jobba lite för att bortse från de bleka fötterna som stack ut ur den nedre kostymendan för att kunna ta in texten...Men andra gången satte den sig.

2. Jag har lärt mig att saker är inte så farligt som man först kan tro.
- De sista dagarna innan vår flytt började jag få lite nerver. Undrade vad jag gett mig in i. Funderade över mina små barn och omställningen. Funderade över mitt stora barn och saknaden. Funderade över en eventuell kulturkrock jag skulle möta. Och över min relation till make, vänner och släkt hur denna flytt skulle komma att påverka. När vi stod där med våra väskor och skulle stuva tre barn 12 väskor två bilbarnstolar och en barnvagn in i en taxi mitt i natten för att ta oss till ett hotell som skulle bli vårt första hem här i Dubai så undrade jag vad sjutton vi hittat på. Mitt i natten, becksvart, 45 grader varmt... Vad skulle morgondagen komma med?
Nu över två månader senare känns det naturligt vara här. Vädret har inget annat än fördelar. Vänner har jag fått. Några basvaror i kyl och skafferi. Bullar i frysen och gardiner i snart alla fönster. Ja, det var inte värre än såhär...eller åter till punkt ett????

3. Jag har lärt mig att de svartklädda  kvinnor som kommer fram till dig där du sitter i din bil, inte tigger pengar. Utan svär en förbannelse till dig för att du har bara axlar trots att lagen säger att det är förbjudet visa axlar och knän på offentliga platser.

4. Jag har lärt mig att när man köper persienner är det bra kolla längden ordentligt innan du handlar eftersom öppet köp inte exicterar här

4. Jag har lärt mig att det är viktigt att ha stor plånbok så man har plats för alla sina kvitton eftersom kvittonumret är din enda referens när du handlat något

 

 

5. Jag har lärt mig att inte stå för nära moskeerna när det är böneutrop.

 

6. Jag har lärt mig att när man storhandlar får man förutom en massa kvitton också skitmånga småpåsar att bära

 

7. Jag har lärt mig att det är rent flax om du väljer rätt håll i en korsning för i Dubai har vägarna inga namn



8. Jag har lärt mig att även en  ökenblomma behöver vatten för att växa. Jag är så glad över mina vänner både nya i Dubai men också mina "gamla" i Sverige som peppar och hejar i både upp och nedgång. Att vara under någons omsorg är vatten för en liten ökenblomma´...

 

Inget mellanläge i arabland

Öppet 24-7 eller totalt mörker...

Man skulle kunna tro att det var inledningen till mina memoarer. Men det är det inte. Inte denna gång iallafall. Nädå det handlar om högtiden Eid Mubarak som nu firas hos de flesta muslimer. I skolan har de haft fest med barnen och överallt tom. i skyltfönsterna ser man Eid Mubarakhälsningar. I Dubai har man sedan länge diskuterat öppettiderna i butikerna under denna månad. Det beslutades att i de stora Mallen skulle de ha öppet non stop under en hel månad. Inga extra vikarier är tillåtet här så det skulle då vara den ordinarie personalen som skulle få lägga några extra timmar till sitt schema =0!! Tack och lov ändrades detta i sista stund och under denna tid har butikerna fått dispens för ta in resurser för detta. För att dra folk till butikerna efter klockan tolv på natten har många kedjor lagt in nattrabatter. Det är väl kanske bra för de som ändå har svårt sova. Men jag kan inte i min vildaste fantasi se mig själv i världens största köpcenter klockan 04.00 för att handla en bikiniöverdel till 15% rea. Jag kan faktiskt inte ens se mig själv i en bikini den tiden på dygnet. Faktum är att jag vill inte ens se mig själv i bikini andra tider på dygnet heller... Så vad tjatar jag om då? Jooo idag var vi i Abu Dhabi. för att ta en liten familjetur och checka läget. Redan på ingång mot staden insåg vi att detta var inget som imponerade på oss...
...Skulle varit ABB-kontoret då...



Vi bor ju redan i den mest spektakulära staden i krokarna här.

 

Vi parkerade och Jano gick in i en afrobutik. Där stod han och tittade ut och jag fattade inte vad han gjorde där inne bland löshår och pulverschampo överhuvudtaget. Han vinkade in mig. Så jag tog Lilli och klev in och stod nu där och glodde tillsammans med honom. Han sa att butiksägaren verkade aggressiv )?)  Jag såg ingen men hörde snart toaletten spola bakom en skjutdörr av tunn plast. Ut kommer en kvinna med uppknäppta byxor och undrade vad vi ville...

Vi begav oss ut i stan och passerade många risiga byggnader. Det luktade illa på en del ställen. men mest var det skitigare än vad vi vant oss vid. Jag tog sikte mot några butiker som Jano hävdade var stängda. Jag menade att de kanske bara såg så ut. Jano tyckte att hänglås på dörren gav starka indikationer på att jag inte skulle kunna komma in. Han hade förstås rätt i det.
vi trampar vidare. Inget mer att se och inget ställe som man såg ut att kunna gå in och äta på. I Dubai skulle allt vara tillgängligt under denna tid. Här skulle inget vara tillgängligt...
Nä Abu Dhabi sög och inget är för givet i arabland konstaterade vi och åkte hem.
Googlade några dagar senare på staden och fann häpnansväckande bilder och undrar än idag hur vi kunde missa allt dethär...

Ja det är väl som de säger " Det man inte har i huvudet kan man inte heller använda"

I will just fastenbeat my son before i can go...

Ja, den hemmasnickrade engelskan fortsätter. Jag kan inte längre hålla reda på alla svengelska grodor . Om de som hört mig inte får sig ett gott skratt så har jag iallafall gett mig själv det.

Idag har jag varit i Norsk/Svenska sjömanskyrkan med mina minsta medan Samuel var i skolan. De lekte och sjöngs för fulla muggar. Vi fick även sjunga nu tändas tusen norska juleljus och bli filmade. Tydligen ska det sättas ihop från utlandskyrkorna världen runt och spelas i Norge lagom till jul. Så kanske kommer en liten kyrkbesökande svärmor i Bergen  se och höra en falsksjungande bloggerska på video lagom till julmässan.
När kyrkan stängde åkte vi  krokig väg hem . Annars är dessa långturer ingen daglig vana längre. Har börjat hitta lite hit och dit och ibland lite mer dit än hit kanske men framsteg sker. Men jag fattar inte allt detta tutande i trafiken. De tutas för allt. Om du inte står på plattan sekunden innan rödljuset slagit om till grönt så har du en massa tutande idioter bakom dig. Och tutar en så tutar alla. Men ibland kan det förstås vara bra att man blir tutad på... Som när jag höll på meja ner en liten sportbil. Såg den inte alls i mina speglar och gjorde mitt filbyte. Eller började göra ett filbyte....Nu var ju tydligen den filen upptagen av den lilla sportbilen så jag fick snällt åka vidare men hjärtat i halsgropen mot okänd destination.

När vi väl kommit oss hem så var det dags slänga i ungarna lunch för storebror ville även denna dag bli hämtad på skolan. För att pigga upp överhettade och halvtrötta småttingar så tog jag mellis och badkläder med oss ned till havet. Succe! Ungarna lekte så de tjöt av skratt ända till det var dags åka hemmåt igen. Då tjöts tårar istället.
Började rulla ut bilen från parkering då Sander ropar att han inte var fastspänd -Opps!
Stannade mitt i vägen intill en annan parkerad bil och satte på varningsblinkers. Så gör många här och jag vill ju inte vara sämre....
Påväg ur bilen kommer en klänningsklädd ung man fram till mig och undrar om jag vill han ska köra fram sin bil så min får plats. Det är då det händer! Det händer alltid när jag inte är inställd på att prata engelska eller blir överumplad och tankeupptagen, som nu. Jag ropar glatt och vänligt tillbaka - Oh, no its not necessary! I will just fastenbeat my son before i can go... Spände fast min son och körde vidare. Tio meter senare ropar den andre killen i bilen. - Mamma jag sitter inte heller fast. Varför gör de så.... Hur som helst. Vid nästa rödljus höll jag på skratta ihjäl mig. Undra vad han i klänning och tyg på huvudet hörde mig säga egentligen... Var det att jag skulle spänna fast min son eller hörde han "I will just beat my son before i can go ...Att jag skulle spöa min son innan jag kunde köra vidare"
 

Mamma behöver en Ansiktstask!

Igår eftermiddag tog jag som gräsänkling med småttingarna till Golfklubben. Dendära golfklubben som har den mysigaste banan jag sett... (bakom palmerna till höger finns vårt hus)
 Där träffade jag en väninna, hennes man och deras två söner. Vi var alla mer eller mindre trötta men jag var bara tvungen få komma hemifrån en stund. Barnen lekte i lekparken och vi vuxna försökte prata lite men lilla Lilli var inte så intresserad av att sitta still så det gjorde inte jag heller.
Kom hem runt halv åtta och kom hem till en Patricia och Nathalie som hade möte med sminkväskorna inför sin utekväll. Stoppade ungarna i säng och somnade i killarnas rum. Vaknade vid 21,30. Åt lite melon sa hej då till tjejerna och lade mig för sova för natten.
Vaknade halv sju och funderade en stund över hur jag skulle överleva dagen. Kan man dö av trötthet??
Pratade med Caroline som ringde och var orolig. N hade inte kommit hem inatt. Rusade in till P och drog en lättnads suck över att hon låg utslagen på sin plats. Det visade sig att N haft problem med sina nycklar och fått sova hos oss. Efter chocken lagt sig kom jag på att vår nya bil tydligen har en lampa som jag inte sett tidigare. Den är röd, som en triangel och så är det ett utropstecken i den. Tydligen så betyder den lampan att vi inte kan åka ner till havet idag. Men med tanke på att vi alla mer eller mindre ff har kassa magar så är väl det kanske lika bra.

Pricken på i:et av en tung morgon var nog ändå att jag såg mig i spegeln och insåg att jag måste göra något åt det pandafejs som glodde tillbaka på mig. En ansiktsmask!! Det kom ju en med reklamen igår. Här hängs reklam i små påsar på dörrhandtaget. Vissa dagar kan det finnas upp till sju, åtta påsar hängandes. Allt har förstås free delivery... Tillbaka tråden. Ren jordgubb stod det. Resten förstod jag inte men tyckte innehållsförteckningen verkade väl lång för vara "ren". Säkert speckad med kemikalier. Men skit samma. En dag som denna hade jag kunnat badda mig i diesel om det fått mig i form. På med kladdet och slapna av i 20 min stod det. Okej...! Så jag dukade av frukosten, vek lite kläder, bäddade sängarna och sopade bort en sandhög från hallgolvet... Kände mig verkligen avslappnad. Kanonmask!! Mitt i avslappningen kom Samuel passerande. Han tittade fundersamt på mig och frågade om jag hade mat i ansiktet. -Nä, ansiktsmask svarade jag. Han tittade länge och gick närmre. Tittade lite till och sa att det luktade gott. Kände med ett finger på den kladdiga massan och frågade sen - Mamma varför måste du ha task i ansiktet?
Jag korrigerade honom. Hade varit olämpligt om pojken gått runt sedan och sagt att i morse hade mamma task i ansiktet... Jag sa - Det heter ansiksmask! och jag har det för att jag tror jag behöver det. Smart genussvar tyckte jag i min trötthet. Inser i skrivandes stund att det var ett direkt korkat svar. Hursomhelst Samuel verkade nöjd med svaret och gick in i rummet där hans lillebror härjade med något. Ett ögonblick än senare kommer den lille spjuvern, Sander trampandes. Gör halt och stirrar på geggan i mitt ansikte. Utbrister högljutt - Du ha valva i asiktet!! Från rummet intill hörs Samuel korrigering. Nä Sanne, det är inte salva det är en Ansiktstask som  mamma behöver ha!

 

Trick or treattrauma i Villa seven

Lås dörren och släck ner så kommer jag snart hem igen...
-Det var rådet Patricia fick när det blev uppenbart att hela gatan invaderats av häxor och liemän som ville ha sin beskärda del av socker och E102, E110, E122, E124, E129, E 151 och E155.

Ännu en såndär märklig dag där mycket har hunnit hända.
Jag ska försöka mig på att återberätta den så gott jag kan. Eftersom de flesta dagar börjar på morgonen, så även här i Dubai, så tänker jag börja denna morgon med att berätta om en obehaglig sak jag gjorde igår...
Jag och Caroline åkte i sista stunden upp till Spinneys, vår närbutik i området. Mitt mission var att hitta en spidermandräkt till Samuels Halloweenfirande i skolan idag. Köpte en i storlek 8-10 år eftersom det var det enda som fanns kvar. Påväg hem så passerade vi i vanlig ordning vår gate. Här i Dubai har de en stor förkärlek till väggupp. De allra flesta går att bumpa över i den idealiska hastigheten av 40 kmh. Jag och Jano är oeniga där. Eftersom han anser att jag bör sätta hjälm på barnen om jag ska klippa bulorna i den hastigheten. Men eftersom Caroline gör det vill jag inte vara sämre. Sen finns det några andra bulor som får bilen att hoppa meter om du tar dem i mer än 15kmh. Just bumpen efter vår gate är en sådan. Jag saktade ner ordentligt som vanligt. Men just denna gång gick något fundamentalt snett. Jag hade just tittat på klockan och noterat till Caroline att jag varit borta över en timme. Mycket längre än vad jag sagt till Patricia där hemma. Det är efter denna replik min högerfot får ett eget liv... Istället för att fortsätta bromsa in förflyttar sig denna högerfot sig till gasen och trycket till ordentligt. Bilen tar ett jättekast över denna vägbula. Jag ser att Carolines huvud snabbt kastas bakåt och jag inser att detta impulsiva tillvägagångsätt skulle bli svår att förklara. Det positiva som kom ur denna märkliga manöver är jag hittat ännu en optimal hastighet för att smidigt komma över bumpen... Vill du inte sakta ner till 15 kmh så kan du bara hastigt accelerera till 70 kmh. Var säker på att du inte har ägg eller en människa med benskörhet med dig i bilen bara.
Ja det tog en liten stund innan chocken lagt sig för oss båda....

Nu till denna morgon. Sjukligt trött är det dags att kliva upp för  köra Samuel till skolan. Med frukost i magen och 25 pannkakor i en form och spidermankostym på kroppen åker vi till skolan för gå parad och äta healthy breakfast...

...or??

Paraden var en upplevelse för de små.

Här ser ni skälet i brunt och svart till att JanO aldrig klagar när

han måste lämna eller hämta på skolan...

Hela fotbollsplanen var full av utklädda småttingar, mammor och pappor överallt

Spiderman med Miss Eds som är klassens assistent

En typisk "Say no more-bild"

Frukosten vid sitt bord

När jippot var till enda började jag duka av borden och packa det jag tagit med. Då ombads jag låta bli för rekorn och administrationen skulle komma och äta resten...WHAT??

Ja, efter smält det så sa jag hej till Samuel och trött som döden återvände jag i min stora bil mot hemmet. Väl på plats hade jag ingen husnycket och Patricia var ute med småttingarna. Jag vaknade senare av att jag lagt ner förarsätet och Patricia stod utanför bildörren och ursäktade sig. Det lät ungefär såhär -Du Jonna jag ville verkligen inte väcka dig men det står en ny gardener här som vill träffa dig. Jag - Ööö jag somnade visst. P -Ja och jag ville inte störa men nu står han här. Jag trycker på knappen som reser upp stolen i sittläge. När stol och jag är uppräta ser jag över Patricias axel och ser en smått fundersam gardener rakt in i ögonen. Kom just på att jag igår sade upp den andre gardener och nu tydligen fått en ny...Vissa saker kan kännas jobbiga. Denna situation kliver rakt in i min tio i topplista... Hemma kan en sån sak bli ömsesidig komisk men här är man bara konstig i den andres ögon. Inte blev det bättre av att jag kallade vår gräsmatta för grasscarpet.

 

Efter hämtat Samuel på skolan tog vi med ungarna på en cykeltur runt vår lilla sjö. Påväg dit stötte vi på en granne. Hon undrade om vi var på väg till halloweenfirandet i Meadows 5. Faan vad trött jag måste se ut!!

Hon berättade att gatan brukar bli packad med trick and treatare. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur det skulle komma bli två timmar senare!

 

Lek ala hit and run 

Sjön fem minuter från oss

Vet inte vem som egentligen brottat ner vem

Denna kille kan Mjelstadssläktet inte svära sig fria ifrån...

 Lilla FiaLottan

 Våld mot barnflicka pågår

En miljon för hennes tankar...

 Anfallet från Spiderman

 High fly Sander och Patricia



Vi lekte tills det blev trött och grinigt och magarna ville ha middag. Tur nog sprang jag på mina husnycklar på gatan. Jag som inte ens hunnit sakna dem!
Väl hemma började jag inventera det godis jag hade. 10 st minitwix. De andra 50 hade P satt i sig någon kväll innan. Läge börja använda låset vi har på kylskåpet för att rädda Patricia från sig själv...
Vid 18.15 kom första ringningen och 1/3 av twixin var borta. En ringning efter det var det slut på godis. Jag slängde mig in i bilen för inhandla mer på vår lokala bensinstation. Inte helt förvånande köade jag med minst tre till mammor som hade händerna fulla med påsgodis. Tydligen inte ensam om att vara rädd för att få huset målat i blod eller något annat hyss gjort....
Hemma efter rekordkorta 20 minuter. Mitt råd till Patricia hade denna gång följts ordagrant. Huset med trädgård var lika mörk som graven. Jag knackade på dörren. Inget svar. Knackade en gång till och jagade bort några gastar med andra handen. Fortfarade inget svar. Knackade hårdare. Tog fram mobilen och ringde in till huset. P Svarade -Jónna är det du som knackar??

Efter tuggat E-ämnen hela dagen var det svårt komma till ro för killarna. Sander gjorde som Sander alltid gör när han upplevt något skrämmande. Han vill återuppleva det om och om igen - Mamma berätta om spöket som visade sina stora tänder? Mamma Berätta om spöket som skulle hugga Samuel! ( påväg hem från sjön kom ett spöke från ingenstanns och låtsades anfalla Samuel där han satt på sin cykel) 100% trauma kan jag lova!
Sander hängde på baksidan av sovrummet rullgardin för hålla koll på gatans monster ända till han somnade av utmattning. Nu ska jag gå och sova på övervåningen. Jag ska be en bön för att Samuel till imorgon slutat lysa neon av alla gifter han fått i sig idag