Det var definitivt inte den första i allafall...
Men då var det min stora vuxna kille som ständigt kom hem med kroppsliga blessyrer. Hade han inte ramlat på luft så hade han balanserat på fönsterbläcket på tredje våningen. Jag skulle nog ärligt kunna påstå att jag kände faktiskt skolsköterskan bättre än läraren vid terminens slut.
Men som en bulldog ruskade han på huvudet och sprang ut på fotbollsplanen för att målskjuta lite. Hjärnskakningen var tydligen inget hinder. En annan gång skrek den store vuxne sonen i högans sky -Jag blööööödeeeer!! Vi var på besök hos min ena syster i Enskede. Noah och min systerdotter var i köket. Jag och min syster höll på reda ut ett viktigt klädbekymmer i tvättstugan en trappa ner när vi hör detta skrik. Som två seriefigurer försökte vi äntra tvättstugedörren för att snubbla upp för trappan för att se vem av ungarna som höll på att dö inne i köket. I allt kaos som utlöstes under mindre än sekunden i den tvättstugan så släppte jag den gjutjärnsstekpanna jag höll i handen. Varför hade jag med mig en gjutjärnsstekpanna??! En köksslev hade jag kunnat förstå med en panna i gjutjärn, scratch scratch!! Om jag nu klarar av att bortse från varför pannan var med mig där så är poängen att i samma sekund jag hörde min son skrika att han blöder så "tappade" (min systers version är att jag släppte) den rakt på min systers tå. Det är svårt att återberätta hur det gick till där mellan dörrlisterna men det var väl som en förlossning ungefär. Trångt och smärtsamt (för en av oss iallafall) Vi förlöstes i samma sekund och med ett "plopp" var vi på andra sidan och tog ett lopp upp för trappan. Jag vill minnas att vi puttades hela vägen upp. Vi är båda tävlingsmänniskor och agerar alltid som våra liv står i spel. In i köket. Jag hade förväntat mig ett blodbad (med tanke på det avgrundsskri som kom därinnefrån) Inte för att jag blev besviken vill jag bara lägga till....Ser jag min då 6 åriga son med ena fingret pekandes upp i luften. Han är tokhysterisk och jämrar sig av smärta. Stackars barn! han hade stuckit sig på en baksticka om jag inte minns fel. Han skrek: DET ÄR BLOOOD!! Jag: Var? Han: DÄÄÄÄR!!! Jag: Var?? Han: DÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!!!! Jag kan fortfarande inte minnas om det var blod på utsidan av huden. Jag sneglar på min syster som står på sin enda brukbara fot och väser: VA fan! Fick jag mina tår krossade bara för DET DÄR!!?? Hon hade i stunden önskat att köket varit nedstänkt av blod för att kompensera smärtan i tån. Det är väldigt svårt att förstå att denna ylande kille var den samma som promenerade rakt genom en glasdörr några år senare och fick åka ambulans in för att lappas ihop. Och vars enda kommentar var när han hörde min röst i korridoren. Låt inte mamma komma in. Hon klarar lixom inte av blod alls.... =/ öh?!
Så tillbaka till inläggets början. Idag hämtade maken Lilleman på nursery. Jag har varit hemma med två små sjuka barn. När killen kliver ur bilen noterar jag att han är blåslagen under ena ögat. Jag frågade maken om vad som hänt. Han visste föga överraskande inte något. Jag frågade vederbörande själv. Han visste föga överraskande inte något....
Denna lilla kopia har sedan han kom till världen aldrig varit fri från skrapsår, bulor eller blåmärken. Att äntra köksbordskanten med pannbenet som måltavla hade förmodligen sänkt vilken ettåring som helst. Men inte min Sander. Han stannade till, klappade sig på pannan och stötte ifrån sig ett -Ö Uff!! och rasade vidare medan vi andra satt kvar med en sugande känsla i maggropen.
Så nu går denna lille vän på nursery. Och idag kom han hem med ett blått öga. Och inte var detta tillräckligt unikt för honom att han lagt händelsen på minnet heller. I hans lilla mapp fanns tack och lov en lapp.... Jag vet från denna dag att innan terminen är slut kommer vi ha måååångaaa fler såna...
Men då var det min stora vuxna kille som ständigt kom hem med kroppsliga blessyrer. Hade han inte ramlat på luft så hade han balanserat på fönsterbläcket på tredje våningen. Jag skulle nog ärligt kunna påstå att jag kände faktiskt skolsköterskan bättre än läraren vid terminens slut.
Men som en bulldog ruskade han på huvudet och sprang ut på fotbollsplanen för att målskjuta lite. Hjärnskakningen var tydligen inget hinder. En annan gång skrek den store vuxne sonen i högans sky -Jag blööööödeeeer!! Vi var på besök hos min ena syster i Enskede. Noah och min systerdotter var i köket. Jag och min syster höll på reda ut ett viktigt klädbekymmer i tvättstugan en trappa ner när vi hör detta skrik. Som två seriefigurer försökte vi äntra tvättstugedörren för att snubbla upp för trappan för att se vem av ungarna som höll på att dö inne i köket. I allt kaos som utlöstes under mindre än sekunden i den tvättstugan så släppte jag den gjutjärnsstekpanna jag höll i handen. Varför hade jag med mig en gjutjärnsstekpanna??! En köksslev hade jag kunnat förstå med en panna i gjutjärn, scratch scratch!! Om jag nu klarar av att bortse från varför pannan var med mig där så är poängen att i samma sekund jag hörde min son skrika att han blöder så "tappade" (min systers version är att jag släppte) den rakt på min systers tå. Det är svårt att återberätta hur det gick till där mellan dörrlisterna men det var väl som en förlossning ungefär. Trångt och smärtsamt (för en av oss iallafall) Vi förlöstes i samma sekund och med ett "plopp" var vi på andra sidan och tog ett lopp upp för trappan. Jag vill minnas att vi puttades hela vägen upp. Vi är båda tävlingsmänniskor och agerar alltid som våra liv står i spel. In i köket. Jag hade förväntat mig ett blodbad (med tanke på det avgrundsskri som kom därinnefrån) Inte för att jag blev besviken vill jag bara lägga till....Ser jag min då 6 åriga son med ena fingret pekandes upp i luften. Han är tokhysterisk och jämrar sig av smärta. Stackars barn! han hade stuckit sig på en baksticka om jag inte minns fel. Han skrek: DET ÄR BLOOOD!! Jag: Var? Han: DÄÄÄÄR!!! Jag: Var?? Han: DÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!!!! Jag kan fortfarande inte minnas om det var blod på utsidan av huden. Jag sneglar på min syster som står på sin enda brukbara fot och väser: VA fan! Fick jag mina tår krossade bara för DET DÄR!!?? Hon hade i stunden önskat att köket varit nedstänkt av blod för att kompensera smärtan i tån. Det är väldigt svårt att förstå att denna ylande kille var den samma som promenerade rakt genom en glasdörr några år senare och fick åka ambulans in för att lappas ihop. Och vars enda kommentar var när han hörde min röst i korridoren. Låt inte mamma komma in. Hon klarar lixom inte av blod alls.... =/ öh?!
Så tillbaka till inläggets början. Idag hämtade maken Lilleman på nursery. Jag har varit hemma med två små sjuka barn. När killen kliver ur bilen noterar jag att han är blåslagen under ena ögat. Jag frågade maken om vad som hänt. Han visste föga överraskande inte något. Jag frågade vederbörande själv. Han visste föga överraskande inte något....
Denna lilla kopia har sedan han kom till världen aldrig varit fri från skrapsår, bulor eller blåmärken. Att äntra köksbordskanten med pannbenet som måltavla hade förmodligen sänkt vilken ettåring som helst. Men inte min Sander. Han stannade till, klappade sig på pannan och stötte ifrån sig ett -Ö Uff!! och rasade vidare medan vi andra satt kvar med en sugande känsla i maggropen.
Så nu går denna lille vän på nursery. Och idag kom han hem med ett blått öga. Och inte var detta tillräckligt unikt för honom att han lagt händelsen på minnet heller. I hans lilla mapp fanns tack och lov en lapp.... Jag vet från denna dag att innan terminen är slut kommer vi ha måååångaaa fler såna...
MR BUMP LETTER |