Jag kände hur den hånlog bakom min rygg...

Efter lämnat hotellet med fri tvätt och pressning av kläder under fem veckor, blev vi helt ställda över att tvätthögarna växte snabbare än det går för Sander att ha sönder något nytt!

Trodde inte ens tiden kunde gå snabbare än det! Sander har ju typ förändrat hela tidssystemet med sin "Ha-sönder-kvickhet" Insikten har vuxit fram.... Med en tvättmaskin i huset skulle vi ge oss tillbaka lite självrespekt och förhoppningsvis en mening med att duscha igen!
Jag har sett utländska tvättmaskiner tidigare så det är inte det. Men denna...Olalala måste bara vara tvättmaskinernas "Ryska Lada"

En tvättmaskin

Bara Tvättmaskinens utseende får en att tvivla på att den verkligen vet vad den ska göra. Det visade sig ganska snart att den varken visste det eller när den skulle göra något alls. Så den har typ lagt sig i ett  kompromissläge där den gör något när man minst anar det istället. Man får bara hoppas på att programmet där den vaggar textilierna till fläck och doftfria plagg är det enda programmet den behärskar med tanke på dess opålitlighet. Se ju ogärna att den sätter av i nitto knyck med kasmirsjalen eller något liknande. Maskinen är ca 115 cm hög och i hundra procent plast. Den spolar i hysteriskt mycket vatten som den minuten senare spottar ut igen. Så olämpligt i ett land som är öken. Jag menar det är ju inte direkt så att regnet fyller på vattencisternerna direkt. Nopp! Här tar till och med varenda liten fluga reda på all vätska den kan. Förhoppningsvis inte från just din svettiga kropp... Flugor i allmänhet är rätt envisa av sig. Och en törstig sådan ger sig inte fören du sänder den iväg till flughimlen. Där för övrigt Samuel påstår att sin framtida fru håller till i väntan på att Samuel blir vuxen...
Efter maskinen  spelat en liten trudelutt, som alla våra köksmaskiner gör när de tycker de gjort sitt. Idag spelade både tvättmaskinen och diskmaskinen samtidigt. Det är ju lite charmigt kan man tycka. Första gången svarade jag i telefon när det hände. Nån gång kanske diskmaskinen blir tömd på skitig disk när telefonen ringer...Ja, inte vet jag. Allt verkar ju kunna ske. Hursomhelst efter den spelat satte jag på centrifugen. Inget hände på väldigt länge. När jag funderade över om jag skulle trycka på någon annan knapp var det som att den förstod att jag ville den skulle prestera något så den började vagga lite försiktigt. Jag bara glodde rakt ner i den och antar att jag tänkte - det borde hända något mera. Så verkade den flerspråkiga skitmaskinen förstå det också, för då vände den håll på vaggningen och trettio sekunder senare stannade den helt och trudeluttade lite. Jag tänkte att jag säkert missat något.. Jag är ju ganska trött, så det hade ju inte varit helt omöjligt om jag tagit mig en powernap helt ovetandes. Det har ju  hänt förut, typ. Så jag öppnar luckan och tar ut kläderna. Vrider ur dem från allt vatten och hänger upp den på torkställningen. Jag kände hur maskinen hånlog bakom min rygg. Den visste jag tyckte den var ful...

 

Och spöket väste maaaammmaaa....

Några dagar in i veckan ska vi nu inviga första helgen i huset. Huset som till igår kväll spökade....

Igår kom en ärtgrön soffa in i huset. 



Ärtgrön soffa

Trodde faktiskt att uppståndelsen av att få en mjuk sittplats i det stora stenhuset skulle ta samtliga familjemedlemmar in i en hybris. Men icke!

För med soffan in i vardagsrummet följde också tre svettluktande montörer...
För framtiden vet jag nu att svettlukt är ett ytterst effektivt vapen om man vill jobba ifred...Ett tips att lägga på minnet!! Bara lille Sander som tack vare sin nyfikenhet klarade stå emot svedan i näsan, placerade sig trotsigt i ett hörn. Där stod han utmanande, med ett obstinat uttryck som bara denna lille kille kan. Under femton minuter stirrade han oavbrutet på den ena montören till denne tilltalade honom med att fråga "whats ur name?" Sander blängde honom djupt in i ögonen och svarade naturligtvis med sin standardreplik "Blä Bajs" och lämnade rummet. Charmig kille! Nu vet ju inte dom vad Blä bajs betyder. Så därmed förutsatte säkert att det var hans namn...

vår matsalsgupp

vårt allafårplatsköksbord

 

Vår enda tv-möbel utan tv

När soffan var på plats  liksom vårt "finmatsalsbord" tyckte jag det var på plats att umgås lite med de två andra vuxna i familjen. Detta sammanföll tyvärr då hade Jano lyckats starta upp internet! Vars konsekvens blev en toksvenskhemlängtan hos samtliga. Alla tre placerade sig i var sitt rum, drog upp sina laptops och började chatta, ringa, blogga och ansiktsboka. Jag fick kontakt per telefon med min ena syster och det kändes så skönt att få höra en stämma hemifrån. Efter samtalet kände jag mig så laddad och ville ha kontakt med de övriga två svenskarna i mitt hus. Först gick jag in och satte mig brevid Jano i min nya blommiga fåtölj. Som Jano för övrigt tycker ser helt sjuk ut. Vilket i sin tur innebär att jag nu måste använda den extra ofta för bekräfta att den faktiskt var ett bra köp. Även om den nu helt ärligt kändes mer sittvänlig i butiken efter jag trampat omkring i högklackat i tre timmar... Han verkade tycka att jag störde så jag tänkte att jag greppar Patricia istället. Påväg in till henne hör jag ett väsande "maaaammaaa" Jag trodde det var Samuel som vaknat och gick upp till övervåningen. Där hittar jag Samuel fint sovandes i sin nya säng. Inbillning tänkte jag och gick ner igen. Ute i köket hör jag "maaammmaaa" än en gång. Åter en vända upp till pojkrummet med samma resultat som första gången. Nu gick jag ner med en lite olustig känsla.

Patricia verkade vääääldiiigt upptagen och inte upplagd för snicksnack.

Så ut i hallen igen. Ett nytt "maaammmaaa"!! Shit!! var kom rösten ifrån???!! Nu verkade även Patricia vaknat till liv för nu ser hon upp och hennes blick verkar undra vad jag håller på med. Vd skulle jag säga?! Jo,du det är såhär att jag har nu flera gånger hört en väsande röst som kallar på mig...eller`? Känns som det räcker att hon får dras med alla knäppa saker som händer men att kräva att hon ska stanna hos oss efter husfrun börjat höra röster känns som att det kan vara lite för mycket begärt -Dessutom är Patricia är minst lika mörkrädd som mig så jag tänkte att jag av de två skälen inte borde säga något. Men hon såg på mig att något inte stämde så jag gav henne ett skevt leende och lämnade henne med sin dator igen. Tänkte hon måste få en chans smälta ödlechocken hon fått under dagen  innan jag berättade att vi var hemsökta.  Känns som om det vore så mycket värre vara hemsökt... Så jag tassade in till Jano igen. Ännu ett "maaammmaaa" Men va f'* nu var jag ganska skraj! Ingen annan verkade reagera på väsandet och jag tänkte att nu har min medicin som jag slarvat med och som passande nog kan ge hallucinationer (första veckan jag åt den hörde jag klassisk musik. Mycket mer lättsmällt än gastande gastar i och för sig!) Återigen mot Patricias rum för checka om hon kunde höra det jag hörde. För nu vågade jag absolut inte gå upp i trappen själv! Kikar in till henne och ser P snörvlig som hon fortfarande är snyter sig ordentligt med ett väsande "maaaammmaaa" Gost my as....

Annars så börjar saker flyta på lite lättare här. Samuel presterar bra i skolan och kommer hem med "stickers" varje dag. Han har utvecklat sin engelskaförståelse till att inse att det finns fler svar att ge än "Yes please" och "Samuel" -Jag menar att det är ju inte alltid alla frågar om han vill ha något eller vad han heter....
Denna vecka har han börjat tala i meningar och hela klassen är involverad i hans utveckling och de jublar högt när han deltar aktivt.
Sander och Lilli har varit med Patricia i Norsk/Svenska sjömanskyrkan både måndag och Onsdag. Sander hittade sig en kompis, Gustav som han rasade runt med.
Lilli går omkring och drar mig i kjoltyget och säger förvånat "OJ" till allt nytt hon ser. Fortfarande vid 13 månaders ålder inte en tand i munnen. När bör man reagera på det egentligen?! Personligen tycker jag att det är ganska praktiskt att hon inte har tänder med tanke på alla stengolv i huset.

Två dagar denna vecka har vi tagit oss till stranden för eftermiddagsdopp. Idag kom vi lite sent så efter blött mig i viken gick jag upp ur vattnet och konstaterade att det var alldeles för kallt för mig att bada. Ingen förstod mig... Men det har ju hänt förut....

Vi har fortfarande ingen spis. Jano envisas med att vi ska ha gasspis men det oroar mig lite. Kanske något med mitt ursprung som gör sig påmint. Eller är det väl långsökt kanske....? Hursomhelst han kommer få som han vill för nu är jag väääldiigt less på micromat. Jag höll ut i fem veckor men det verkar som att denna matchen tar han hem. Men med gasspis i huset kan jag se mig själv gå upp och ner ur sängen, låsa och öppna ytterdörren, gå ut och in i huset trettioelva gånger innan jag försäkrat mig om att den är avstäng och att slangen inte läcker. Ni som håller på med strykjärnen vet vad jag talar om! Fast å andra sidan blir man inte ganska dum i huvudet av att andas in gas?! Vi kanske allihopa blir så korkade här att vi inte fattar att det läcker...

Idag i bilen påväg från havet kläcker Sander ur sig att "mamma och pappa är dumma" Jano frågar varför och får det obegripliga svaret att " för det kommer sand ur min näsa på stranden" Ingen vet vad han ville sagt för hans språknivå är lika utvecklad som min engelska men det fick Patricia att bryta ihop där hon satt inklämd mellan två bilbarnstolar, i den kriminellt varma lilla bilen vi fortfarande drar omkring i.
Förra veckan fick Patricia känna hur det var att leva med familjen Mjelstad på riktigt. Hon togs med på storhandling i Carrefour (mataffären som är lika stor som hela vindelns kommun) Efter två timmar av jagande och letande i hyllorna så var det dags för betalning. Där visade det sig att jag inte hade tillräckligt mycke pengar -OOPPS!
Efter skramlat och tömt alla fickor fattades ff 35 AED. Vet inte om jag berättat om att här skiljer sig kassa och servicesystemet markant från det svenska. OM, man ångrar sig på en vara som är scannad så har kassörskan oftast inte själv mandat att göra cancel. Utan en annan människa med högre rang och mandat måste komma för göra detta. Du kan få vänta gaaaanskaaa länge för att denna människa ska dyka upp. Carrefour tror jag har femtio kassor.... tänk själv vad de bakom dig tänker då du inte kan betala för dig. I en sån situation lyfter du inte blicken för att ta reda på det.....
Hursomhelst denna gång var det en man som var väl insatt i Dubais väntetider så han var mer än villig att betala ut mig för slippa spilla mer tid i kassakön.
En annan sak var att idag skulle jag köpa en hallmatta av sizen 2*3M. efter valt noggrant i 30 min bestämde jag mig för en. Vände mig om till "skuggan" och sa att nu skulle jag slå till. Han såg på mig och svarade kort. -Mam, this not for sale, only this left. Han pekade på en helt annan matta i helt andra färger som jag inte ens lagt en blick på och frågar seriöst -Take this one or not?
Min inlärningskurva har gått 90 grader sedan vi kom hit och jag tycker faktiskt inte det är så konstigt om jag skulle börja höra lite röster....
Jag har en misstanke om att detta hänt mig fler gånger än stackars Patricia som säkert funderade om det skulle fortsätta vara såhär galet ställt med alla. Hon kan ju omöjligt veta att detta är hur normalt som helst för oss och inget att höja på ögonbrynen över alls. Tvärtom!

Obs
Tyvärr har jag i förra veckan lagt min överföringskabel, ni vet dendär som man transporterar bilder från ett stället till ett annat med, på ett såntdär braigt ställe. Nu ligger den där och jag försöker komma underfund med hur jag tänkte då... så tills jag klurat ut det inga bilder...

Möblerna börjar ramla in...

Nu har vi varit i huset sedan i söndags. första natten sov ingen förutom samuel. Jag sov i pojkarnas rum och kl 06,00 kom samuel fram och väckte mig. han sa -mamma tack för min fina säng du köpt till mig. tack för att jag fått så fint rum!
Detta blir bloggen idag för nu står möbelleverantörerna och fixar. Patricia och Jano kämpar för att få kontakt med sverige via . skype, facetime and u name it...jag själv har ringt de nummer jag kan för få sverigekontakt. fick tillslut prata med min syster och det var SKOOOJ!!!
Återkommer imorgon med bilder och lite update. annars vi har det bra!!
 

Sluta upp vattna det som the gardener har betalt för ta ihjäl!

Det stod två tjejer, en ung och en mindre ung i en trädgård som en gång grönskade grönt och friskt. Klimatet till trots. De två "unga" tjejerna kom på en idé! varför inte börja vattna den hårt prövade brunmattan. Och så gjorde de det medan stora planer målades upp. Här skulle kämpas för att varje liten rot skulle få näring!
Väl inne i huset mötte de bossen. Bossen med pengarna. Sprudlande berättade de om planerna som skulle göra brunmattan grön och fin igen. Lite vatten och kanske lite kärlek inimellom var det enda den önskade.
Bossen satte ner foten! Vattnas!? HU!! Det ville han inte höra talas om. Vatten och tid är pengar! Gå en kurs i Indiskt matlagning istället det gillas bättre, men slut upp med vattna det som the gardener har betalt för ta ihjäl!

Det brukar vara populärt att stämpla mig som virrig och "oturlig". Jag erkänner att jag bidrar till att befästa ryktet. Mest för att det är skoj. Jag gillar bjuda på saker. Misstag som även andra också kanske gör men inte vill erkänna i rädsla för verka korkade. Jag bjuder på det för jag inbillar mig att jag inte är korkad. Och i min inbillning tror jag inte heller mina vänner tycker det. Livet är inte särskilt enkelt. Det går upp och det går ner. Och så funderar man därimellan om man verkligen gjort de rätta valen. Trots detta vill jag säga att det finns så mycket att skratta åt!! Och jag tror att jag är lagd åt det "dråpliga" hållet.
När jag är med människor som inte tar sig så fullt på allvar, mår jag som bäst. Människor som bjuder på sig själva tycker jag också brukar ha ett stort hjärta. Iallfall om jag ser på mina vänner! Mina vänner har en förmåga dra till sig andra människor. Man vill umågs med dom. Inte bara jag utan väldigt många gillar just mina vänner! Vilket betyder att mina vänner har fler vänner än mig. Och jag tror det beror på att de bjuder på sig själva och är varma -För vem vill umågs med en trästock?! Nä, mer skratt åt folket.
Jag har en kollega och vän, Mats, och vi har upplevt den del knasiga saker tillsammans. Vi har tagit hem affärer, vi har fått de mest omöjliga att gå i lås, vi har blivit både fram och baktalade, vi har förlorat en gemensam vän. Och herregud vad vi har skrattat!!! Åt allt faktiskt! Mats, han har gjort mitt jobb roligt att gå till. Och nu när jag är här känner jag att jag saknar den gemenskap han har erbjudit mig. Mats! Jag tycker du är kanon!

Det jag vill slå ett slag för är att se konflikter och andras personligheter med en liten glimt och du får mer skratt i livet och själen blir glad. Undvik människor som inte vill skratta vare sig med dig eller åt sig själva. De vill döda din lust och i värsta fall döda din person. Detta förmodligen bara för att de själva inte har någon. Jag är inte psykolog så ta inte detta som ett vetenskapligt belägg nu för guds skull!!
Men för att ge en tydligare bild av vad som kan vara komiskt så vill jag illusterar detta med en bild. Detta är en sak som kunde blivit tråkig men som inte blev det för det löste sig även om det tog en liten stund. Se bilden och försök klura ut vad som pågår... Låt mig sedan få veta om jag är den enda som gör misstag....

 

Annars har den mesta delen av dagen gått åt på IKEA. Vi klämde in oss alla sex. Både olagligt, dumdristigt men mest trångt i en lite Toyota. Om jag reflekterat över att det var ont om plats innan vi passerat ENTRE på dörrarna till IKEA var det inget mot hur det var efter EXIT...
Strykbräda, torkställning, stol, galgar, leklådor, durkslag U name it huller om buller i hela bilen. Lilli hade både strykbräda och torkställning som tak där hon satt under plast. Rena syrgastältet men utan syrgas. Hade aldrig drömt om att åka så i Sverige så varför här?! Idioter var vi. Men det gick bra så därför skojar vi om det....
I det trånga utrymmet fastnade mitt bälte. För var gång jag rörde mig låstes det än tajtare. Det utnyttjade Sander som tömde IKEAkassen under våra fötter på knivar och saxar som han sågade med på mina ben. Det var nästan så jag önskade jag var Patricia som satt fram med en stol och leklådor ända upp på näsan. I tillägg var hon kartläsare och det var helt obegripligt att hon ens kunde veckla ut den meterstora kartan på det utrymmet. En eloge till henne. Och en eloge till mig och Sander som inte dog under färden.
Slut destinationen blev "huset".

LilliLiten var sliten efter shoppingen

och provade sin nya säng...Patricias sänglåda.

Är man liten så är man!

 

Patricias fixarådra ser potential i trädgården
och kommer på den genialiska idén att vi kan fixa den själva!

Patricia sitter i Janos "rökhörna" där gigantmyrorna har sitt bo.

Ska han röka i trädgården är det väl där han ska göra det.

 

 

 

Efter tömt allt inhandlat på sin plats, gick två tjejer, en ung och en mindre ung, ut i en trädgård som en gång grönskade grönt och friskt. Klimatet till trots. De kände de ville ge lite av sin kärlek till en döende brunmatta... 

 

 

Moving out, moving in, and moving...?

Har varit i huset hela dagen. tänkte det var dags göra adressändring och flytta in. Det tyckte tydligen jättemyrorna också. OM de menar allvar blir det moving out för min del....

Tyvärr fick jag inte huvudet med mig tillräckligt för fota dessa brolier myror. Men se en svensk drottningmyra framför er och föreställ er henne pumpad med steroider...
tackolov hade jag rustat med myrmedel. Detta pulver slängde jag över hela golvet i tvättstugan. -Och väggarna enligt min "lätt" stingsliga man...

Har inte skrivit på ett par dagar så en liten summering är kanske på sin plats.
Igår när jag och Patricia med barn skulle hem från Dubais svar på K-rauta, ACE,

så svängde vi av i EXIT på anvisad avfart mot Dubai. Det visade sig efter ca fem minuter att den skylten kommit upp innan självaste vägen är färdigställd. Så efter en rondell och 50 meter väg blev det...Öken! Så tur man inte körde svin tänkte vi...
Har förstått att detta kan vara Dubai i ett nötskal. Och kan knappast skyllas på min vimsighet!

En annan lustig sak jag såg vid ett rödljus, som varade så länge att jag började fundera över om det ens hade fler lampor överhuvud taget. Jag såg framför mig hur de packade in heliumfyllda ballonger genom bakluckan. Vilket det vid min omkörning visade sig att det faktiskt måste packat in dem den vägen! För bakom chauffören var en vägg. Då blev det med ens så lustigt att jag bara var tvungen lägga mig bakom igen för att fota.

Gårkvällen avslutades med en arg och ganska högljud Samuel som slängde igen en sovrumsdörr så jag trodde den skulle gå av med gångjärnen. 3 Minuter senare kommer han ut ur rummet och inte ett spår av aggression kvar. Han har nämligen sett ett gigantiskt stort Sverigemoln!!

 

I förrgår var jag och valde ut möbler för att sedan senare få uppleva en oerhört lååååång avslutningsprocess a´la gäsp!

Under dagen gick jag under samma tak i ca 2 timmar och antecknade ner möbler jag kunde tänka mig till huset. Skuggan var där! Skuggan har nämligen vääldiiigt lång arbetsdag 9-23. Varenda gång jag får tillfälle prata med de människor som arbetar inom service kan jag inte låta bli tänka på allt gnäll jag hört under mina sälj och serviceutbildningar. jag säger inte att arbetstiderna här är humana eller något att sträva efter. Men f'* vad vi gnäller i Sverige!

Här jobbar man inte bara för att få pengar. Här jobbar man för att kunna överleva!

Tillbaka till shoppingen. På kvällen tog jag och Jano en tur tillbaka till möbelaffären på två våningar. Jag visade och han klagade. Kanske inte på det jag valt utan mer på att sakerna kostar pengar.

Hur som helst. Vi kom till betalning i allafall. Det tog ca 45 minuter att genomföra betalning av varor med hemkörning. Jano satt och blev serverad kaffe och jag ugglade i en blommig soffa och glodde runt. Hur mycket min blick än irrade runt fastnade jag ständigt på denna lampa (?) Paret bakom köpte den!?!

Hur mycket ska den kosta för att bli snygg tycker ni? kostar den bara 999:- är den ju "billig" 12000:- funderar man på om man själv har dålig smak som inte bländas av svanen. Eller? 

 

Nästa pryl kanske kommer bli "årets julklapp" ?

 

 

Idag har Patricia varit ledig. (Det visade sig senare att hon haft otur och blitt sjuk igen!)

Vi började morgonen med frukost. Idag tog en av servitriserna Lilli med på en vandring i buffen. Hon roffade och gottade sig i det mesta. Helt otroligt, men här är barnen i ständigt fokus.

Tjejen Samuel sitter med. Har kommit till Dubai för att hennes nioåriga son ska kunna gå i skola. Kommer inte ihåg var hon kommer  ifrån. Men hon kommer inte se sin son på över två år till...Han bor som oftast på skolan men var tredje månad får han komma hem till mormor. Inte oftare för det har hon inte råd med. Hon jobbar på Officedelen på hotellet .Men på helgerna här med barnen. Hon är ledig en halv eftermidda i veckan!! Hon sa till mig att leka med barnen här gör att avståndet till sonen känns kortare. Heartbreaking!

 

Just det här med barnen så är skillnaden stor mot i Sverige. Där man knappt kan tilltala ett främmande barn utan verka konstig. Här pratar alla med barnen och står man i hissen med dem så kretsar alla frågor runt barnen. Här är man mycket mer delaktig i barnens liv har jag märkt. I skolan förväntas föräldrarna engagera sig i alla de möjliga aktivitetern. Hämtning och lämning på skola är också ett arrangemang som innebär tid. Man sitter hur mycket som helst i bilen!!!

Men vad gäller barnen så verkar alla genuint intresserade.

Det känns också så skönt att veta att mina barn får uppleva att det finns så många snälla vuxna. Särskilt nu när mamma och pappa är lika lättretliga som två terrier

 

 

 Så för att roa och samtidigt hålla ungarna borta från myrgiftet, så de inte skulle börja lysa grönt i mörker, blåste jag upp en badpool med mina astmalungor. Det var tungt kan jag säga. Jag kan också kontatera att få konstgjord andning av mig är inte med säkerhet livsuppehållande... Vi fick inte mycket gjort. Men lite är bättre än inget!

Här badar lille Sander!

Upptäckte den stora nackdelen med stenhus idag. När Sander skriker på det sättet bara Sander kan skrika på så slår det mellan väggarna. NOT GOOD! Im moving out!

 

 

 

 

 

 

Only god can judge me...

Vill börja med att säga att jag sitter här och skriver. Skriver och raderar om vart annat. Svårt veta hur jag ska kunna få ihop denna dagen i text utan att verka full...

 

Morgonen började med lämning av Samuel i skolan i Umm Suqeim.

Samuel i sin idrottsuniform på hotellet



I Gaten där vi går in till skolan står vakter

En av många lekplatser på skolgården

Efter lämning tillbaka till Patricia och de små för gå ner och äta hotellfrukost. Jag noterade idag att min frukost ser exakt lika dan ut varje dag. För att inte göra en facebook och dra detaljer kan jag säga att det är allt från dragonfruit till indisk currygryta och tre (alltid tre) koppar kaffe.

Efter måltiden beslutade vi åka till huset och montera lite möbler. Samma möbler jag gladde mig åt så mycket häromdagen att IKEA monterade. Vilket de tydligen inte alls gjort. Så vi började gå lös på vårt stora köksbord, 2,4 långt. Det gick hur bra som helst ända tills vi upptäckte det inte fanns någon beskrivning. Då slutade det vara roligt och vi gick istället lös på stolarna.
Där fanns det beskrivning så det var skoj. Iallafall första stolen (att veta man ska göra samma sak 5 gånger till är rent tankemässigt utmattande)
Så för att busa till det lite började jag i det dolda tävla med Patricia. Det vet hon ff inte om att jag gjorde. Naturligtvis vann jag. Annars hade jag inte ens tagit upp det här...

En gardener dök också helt oförhappandes upp. Han såg så förskräckligt sliten och mager ut att hade jag haft pengar på mig hade jag tömt plånboken på honom. Men det enda jag kunde erbjuda var den enda vattenflaskan jag fått med. Och den tog han smärtsamt tacksamt emot.
Det kändes smutsigt sitta där inne i husets skugga och montera nya möbler medan han stod ute i gasande sol och jobbade för att inte gräset skulle dö. Jag kände mig rå i den stunden och det var ingen bra känsla...
Vid lunch var barnen utmattade och hungriga så det blev dags låsa om sig och åka till hotellet igen. Påväg genom hallen såg jag att vår (eget antagande) Landlord hade lämnat en till husnyckel (också ett eget antagande som höll på kosta mig mitt äktenskap) som jag tacksamt stoppade ner i väskan. Helt ovetandes om att denna nyckel skulle bli ämnet för resten av dagen....

Efter hämtning av Samuel 14,15 (femton min tidigare än tillåtet) ser fröken mig och öppnar dörren och ber samuel ta med sin väska och lämna klassrummet. Det första Samuel sa till mig var att fröken tyckte att han varit dum idag. Och därför inte fått ett stickers för gott uppförande som tidigare. Efter fått ett ord med fröken visade det sig att Samuel använder sitt kroppsspråk för mycket. Han tar på de andra i klassen. Ex han kan sätta sina händer runt någons kinder för att få kontakt eller håller någon i armen för få de förstå han vill vara med och leka. Detta fick jag höra "Was not accaptable in the classroom" "Its classroom-rules" Hon sa: "I told Samuel that he needs 2 use words and no hands when he speaks" Tänk att en sån egenskap som vi värdesätter så högt i Sverige (kroppspråket) helt plötsligt är "Against the rules"
Jag fick ta mig tid att förklara för honom om olikheterna vi alla måste lära oss. Att vi i vår familj fortsatt uppskattar dessa små händer som gestikulerar och klappar kind. Men att i klassrummet bör man använda munnen istället.
Eftersom jag fått ett erbjudande att bli hämtad av Caroline och bli med till Svensk/Norska kyrkan här i Dubai kändes det bra att kunna säga till Samuel att nu skulle han få träffa svenska barn. Samuels svar på det var "Jaaa, det vill jag. Men mamma, Är ALLT Svenskt där??
Avtalet med Jano var att han skulle ha bilden för att kunna möta upp IKEA i huset mellan fem och halv sex. So far so good!

Glada och förväntansfulla åker jag, Samuel och Sander med "familjen Caroline" till kyrkan.
Under färden passerade vi en passage av fräcka och dyra lyxhotell

Jag kan inte se mig mätt på dessa skyskrapor. De har alla en unik form och reser sig som stammar upp runt oss där vi kör.Jag längtar så efter få visa De stora barnen allt detta

 

Kontrasten från detta till Norsk/Svenska sjömanskyrkan var som... Ja, kom med förslag själva!´

 

Väl inne kände jag dessutom igen några ansikten och det kändes så himla bra. Träffade dessutom en tjej, Klara, som har sin son på samma skola som oss. Klara hade i veckan skickat mig ett jättegulligt sms om att hänga på till kyrkan tidigare men som jag inte kunde pgr sjukdom i huset. Börjar inse att det finns många vänpotential här nere också!
När jag serverat mina små killar hamburgare ser jag att jag har fem missade samtal från Jano. När hände det sist???
Ser att det skickats ett sms också. Öppnade och läste. Där dog hoppet om att en nytändning var på gång...
Citat: Var är nyckeln til huset? Vi har två leveranser nu. En har åkt igen. Ring mig på en gång
(Jag har valt röd för markera hur arg han var!)
Det visade sig att jag fått med mig nycklarna till kyrkan, 20 min bort... Och nu stod det tydligen ett kylskåp av As-kaliber på vår nya entre. Och IKEA på ingående. NOT GOOD!
En dumpning av barn på Caroline och hennes jättegoa barnflicka sen turbotaxi till Meadows med nyckel. PHU hann innan IKEA iallafall...
Försökte mig på ett litet skämt om att nu behöver jag en lång skarvsladd till kylen men det var inte så uppskattat. Så jag fortsatte skruva lite möbler istället. Livrädd vara till mer besvär.

Efter IKEA skulle vi tydligen få en ny chans att få in as-kylen i köket. Killarna skulle komma tillbaka men väntan blev lång för nu hade Caroline lämnat av gossarna i det stora tomma nya hemmet. Jano körde hem sin lilla familj för sova på hotellet. Stolt överlämnade jag den extranyckel jag had plockat upp från huset. Nu hade vi var sin! Tryggt!
Uppe i lägenheten fixades och trixades det med trötta ungar och av en tillfällighet ser jag fem!! missade samtal från maken igen. GULP! vad nu då???
Det visade sig att kylskåpskillarna varit där men hade inte kunnat bli insläppta för att NYCKELHELVETET GICK INTE TILL DÖRREN!

Berättade för Patricia som bara log och sa milt. Det händer verkligen saker hela tiden....
Joru, Patricia här händer det saker. Men jag gömmer mig bakom tanken att "Only god can jugde"

 

Det går upp och det går...

Man får se upp att tankarna inte blir en evighetsmaskin 
En trallvänlig låt som slänger tillbaka tankarna till högstadiet. En bra låt att vråla till i en jenkare med rävsvans och wunderbaum efter drukit karamellfärgad mesk så tungan blivit grön. (vem kom på idén???) Jo, tuffa var vi. Och bilen vi svängde vindeln runt i, var vår evighetsmaskin. Iallafall önskade vi det då.
Idag är jag glad över att det inte var så....
1. Mesk smakar skit!
2. Mesk med karamellfärg. -Ett stort VARFÖR??
3. Jenkare i all ära. Men nä, inte längre.
4. Vindeln runt.... -Känns som en såndär grej man inte vill ens barn ska göra...

Idag är jag tillräckligt gammal för att veta att inget varar för evigt. Det är bra! Då kan jag med säkerhet säga att jag kommer sluta röka! Om inte förr, så iallafall när jag dött.
Det är också bra veta när något är motigt. -Men sorligt när man har det bara sådär Jaaameeen JAAAA!!!! ( =Superbra. För er som inte upplevt känslan)
De sägs att man ska ha det lite trögt för kunna glädjas åt det lilla. Så är det nog. För hur skulle det annars låta -Åååååå!! Nu har jag så irriterat mycke pengar på kontot igen!!!! F* vad less jag bliiiir!!! Aldrig tar det sluuut!!

Ämnet pengar fick mig börja tänka på min äldsta son....

Wonder why??!!

.

Min förstfödda. -Vad jag älskar detdär retstickesmilet!!

När han var tonårig och beklagade sig för att allt var tråkigt. Så frågade jag honom varför han trodde att "roligt" var normaltillståndet. Ja, det var lite dumt! -Men jag har lovat betala mina barns eventuella framtida terapier om så skulle behövas. Tanken var god, ville egentligen bara ge lite perspektiv på roligt, kontra tråkigt... Tror jag lyckats för min son avskyr när man beklagar sig. Han typ ba: -Men du, vi kan väl höras sen? Nä jag är  inte upptagen men orkar typ inte nu...Eller typ aldrig! Eller så kan han ärligt men brutalt kasta tillbaka - Jamen om det är så jobbigt tänka på det varför fan gör du det då?!!

 

En riktig SHUT UP skulle man kunna säga... Men visst ligger det ett uns av visdom i det...?

Vi vet väl alla att det är lätt leva när allt flyter på skönt och behagligt. Då "krokar" man inte på att någon är dryg eller ohjälpsam. Nejdå, då säger man oftast att -Nämen det är okej, jag hade ändå trettio sekunder över.... Eller å så synd om dig som var så otrevlig mot mig! Nämen herregud! Nej inte alls, jag tog det inte personligt...Jag känner mig större än så idag!! Nu var det lite ironi. Vilket leder mina tankar till nästa person som jag också älskar....

Min väninna, Hållkäftensnygga Åsa!
Åsa och jag brukar mäta smärta med varandra och sedan göra oss roliga på varandras bekostnad. Det är skoj! Åsa kan få varenda klavertramp att kännas som att slänga sig i pudersnö, något man vill göra om, tom. längtar efter...
Åsa kommer också innimellom med lite visdom. Det är skönt prata med Åsa ibland. Det blir lixom inga tårar. (skulle vara skratt-tårar då) Skulle jag ringa henne och börja snörvla under samtalet skulle hon med säkerhet låta mig tjuta ett tag och sedan säga. -Jamen du! Det kan faktiskt bli värre. Klacken på dina snygga gucci kan ju gå av... Om jag då envisas med att beklaga mig än mer så skulle hon kunna avbryta mig med -Du! i ditt fall skulle det nog bli värre om du faktiskt fick det du önskade dig!
OM jag nu mot förmodan ÄNDÅ FORTSÄTTER så skulle hon tålmodigt lyssna och humma med en stund sedan avbryta mig med - Öh! du! kan jag få ringa tillbaka till dig lite senare (underförstått en vecka eller två) jag ska bara sätta upp en tapet, fälla ett träd och sy en klänning av vinkorkar först.
Ja det är Åsa!! Åsa som faktiskt sätter saker i perspektiv. Nu kanske Åsa låter som en person man INTE vill prata med när saker jäklas. Men det är just det man vill.  Mitt i alla sarkasmer och skratt så tårarna sprutar finns där en otroligt varm och medkännande människa som faktiskt förstår och därför kan slänga sig med dråpligheter. Åsa vet! att allt går över. Åsa vet att allt går över och ersätts av något nytt. förmodligen mycket värre. Det är det som är så komiskt!! Det är ju faktiskt sant! ALLT kan faktiskt alltid bli värre. Det kan vara så att man går igenom förlust eller kris utan att ha någon som finns där. Någon som faktiskt bryr sig om hur man har det. Jag kan vara lycklig för jag har vänner. Inte något alla har. Mina vänner är också de mest fantastika vänner som finns.
Idag skrev en annan underbar människa och vän till mig, Anna. Hon skickad en riktig måbralåt till mig och jag tror den bäst får tala för sig själv...

 

Hä löns int´ å grin

Men kanske blir det lite lättare? Ja, jag vet inte. För att sätta sig och gråta en skvätt är inte aktuellt. Jag har folk runt mig på hotellet 24 seven..

Jag har inte skrivit på ett par dagar. Mår faktiskt inte sådär optimalt bra som jag skulle önska. Känner mig extremt stressad och ganska mentalt utmattad. Det har varit väldigt tung vecka.
Eftersom allt är nytt, tar varenda liten grej jag ska göra så mycket energi. Och så har vi stackars Patricia som ff är sjuk- Ser henne knppt på dagarna. Igår när jag var in för leta livstecken hos henne hittade jag henne sovandes med ett lakan hårt knutet om huvudet!!  Men en klen tröst för henne verkar hon nu ändå vara på väg åt rätt håll.
Denna vecka har olyckligt nog Janoves varit på tjänsteresea.  Barnen har gråtit efter pappa och Samuel haft sina bryt om skolan. På det alla "have 2 do things" Så denna vecka har minst sagt blivit tidernas utmaning för mig. För när barnen somnat, har jag fräst iväg på mathandling och jakt efter bla. gympaskor till Samuel. Allt med begränsad budget.... Igår var Patricia verkligen dålig. Men bara tanken på dra mina tre överenergiska barn på Mall of the Emirates fick min puls att accelerera. Jag visste inte vad jag skulle göra. Naturligtvis tyckte inte Jano på andra sidan luren att detta var något större bekymmer. Men för mig som skulle göra det kändes det inte lika "enkelt" Jag vet nu att allt är enklare i fantasin och har inte varken ork eller tid att låta mig luras av "det tar bara tjugo minuter"

Det mentalt svåra har varit att inte ha mina vänner runt mig, mitt hus, min gata, min hemköp, min stora son! Och eftersom jag inte lyckas med skype så kunde jag inte heller ringa hem för lite tröst.
Har känt mig så utelämnad och behovet av få vara ifred bara ökar. Men var ska jag ta vägen? Hemma brukar jag sätta mig i bilen och bara köra runt lite. En sväng till Huddinge och Noah. Eller en vända runt Gröndal. Ett ställe jag bott på och åker till i fantasin idag. Kan nog med säkerhet säga att jag aldrig trivts så bra någon annanstanns som just i Gröndal. -Så får ni någonsin erbjudande om bostad där, tveka inte!
Jag har så många fina vänner i Sverige. Vänner som kan säga de rätta orden för få mig må lite bättre igen. Så jäkla skype!
I min Dubai telefon har jag sju nummer. Jag kom på att jag faktiskt har en vän här!! Så jag ringde det nummer som visste skulle förstå! -Caroline! Caroline har på kort tid blivit en fantastisk vän. Rolig, rak och genomsnäll. Jag ville bara höra att jag hade rätt att vara förvirrad och trött. Låta någon förstå min oro för Patricia och bekräftelse att jag inte bara var svår och lat. Caroline fattade direkt! Hon sa. -Du! Du har nu två val. 1. Jag kommer och hämtar Patricia och kör henne till sjukhuset. 2. Jag åker till apoteket och köper medicin. Vilket väljer du?
1 timme senare ringde det på dörren och där stod hon med sina två små fina barn och en påse medicin!
Jag vet inte vem som blev gladast, jag eller Patricia!

Det blev lite popcorn och sen var det

 mys med Sanders första förälskelse

 

I natt kom Jano hem från sin tjänsteresa. Redan på kvällen gick jag in i "nu kan jag vila" Det var dumt. Tydligen behövde han också vila efter sovit dåligt. Japp, så kan det bli.
Hur som helst har under dagen hoppat på både Lillis och Sanders sovpass. Så totala fem timmar av den sista dagen på helgen har gått... skit! Inte ens ett skratt har jag fått mig idag!
Jag har en sjuk hemlängtan. Hade jag fått en biljett i handen som skulle ta mig hem hade jag inte tvekat just nu. I dont wanna be here, är känslan idag. Jag vill stå i mitt kök och baka. Jag vill vara ensam och låta Tv:n hålla mig sällskap! Jag känner mig deppig! -Tack och lov är jag förberedd på att det är ett normalt tillstånd när man byter land. Iallafall om jag ska tro på den "resekonsult" vi träffade innan flytt. Hon sa också att de sämsta sidor vi ser normalt hos vår partner kommer också förstärkas. Japp, konstaterar jag. Hon hade rätt även där!
Resultatet av det är att jag sitter här och Jano är med ungarna i poolen. Vi triggas av varandras irritation nu och det gör inte saken varken lättare eller bättre. Vi har olika syn på hur viktigt det är at planera och få möbler på plats. Jag stressar över att han inte verkar dela min uppfattning!  Jag lever med vetskapen att det kommer gå över det också som så många gånger förut.

I detta kaos skiljer sig olikheterna också ut. När jag är stressad vill jag ha struktur. Behövs inte mycke men iallafall någon form av plan. Verkar vara en omöjlighet. Att det inte finns någon gör att jag blir än mer stressad. Herregud vi ska ju in i ett hus. Ett TOMT hus!!! Jag får ont i magen av att inte bli förstådd. Kanske är det manligt och kvinnligt som spelar en roll här? Min arbetsplats är "hemma" Det är min uppgift att den biten fungerar. När jag inte ens har redskap för arrangera detta blir mitt arbete underkänt, främst av mig själv. Jag vill ungarna ska känna sig trygga. Nu när Samuel har haft det svårt har det tagit mycket energi och tankar. Jag vet att husflytten kommer ställa allt på enda igen. Jag är en "hemmaråtta" Jag vill ha det fint och fungerande runt mig för det är där jag ska få tid till återhämtning och ta emot vänner och familj. Det är nu det skiter sig rejält! Vi står på helt olika planeter och lika svårt som jag har att förstå den andra sidan har den andra sidan svårt att förstå mig. Vi har där vi står nu inte ens viljan att förstå varandra. Mer stress.
I allt detta blir jag en skitmorsa i mina ögon sett! Ingen av oss blir bra förälder under stress. vem blir det föresten? Näpp! Ingen enkel match detdär! Men att gråta löser inga problem...

Nu låter allt så mycket mer dramatiskt i text än vad det kanske egentligen är så jag ska ta det med en nypa salt. Ni också! Eller testa på saken själv vetja! Testa dina färdigheter och begränsningar ;)
Jag har lovat mig själv vara ärlig på bloggen. Dels för att hjälpa mig själv, dels för ge en rättvis bild av hur det kan vara att flytta såhär. Utifrån det vill jag kunna vid behov sätta mig ner, läsa och reflektera över mina egna och andras förändringar. Det är svårt vara ärlig! Och en hårfin balans att inte utelämna för mycket eller för litet. För såhär känns det idag. Och imorgon kan det vara annolunda!

Efter detta sorgeinslag skulle jag vilja få ner något roligt. Så det måste bli det Lilli nu går!! Hon går så raskt att hon i morse rundade en hörna så snabbt att huvdet inte hann med. Resultatet av nyupptäckta snabba ben var en närkonfrontation med en vass vägghörna. Så nu är även hon en erfarenhet rikare...

Igår satt jag och Patricia och såg på en film då det lät PLING PLING PLIIING på dörren. Jag flög upp och kikade genom kikhålet i dörren. Utanför stor en yngling i den långa vita "klänningen med tillhörande huvudbonad. Slängt över ena axeln höll han en nytvättad "klännning" i galge. I öronen hade han headset och musiken trängde ut från "örondobbarna" och in genom dörren. Hans huvud gungade fram och tillbaka av inlevelse. Jag öppnade och han som på ett givet kommando tog två stora kliv mot dörren innan han såg något var fel. Först såg han ut som han ville fråga -Vem är du? vad gör du inne hos mig? sen tittade han på dörrnummret och beklagade sig generat och backade därifrån. Hahaha inte bara jag alltstå....Det finns tydligen en motsvarighet till mig här. Och han är man.

En annan skoj sak jag vill visa er är denna bilden.

Ser ni något komiskt inslag i den?

 

Gör du det är det bra.

Då har vi samma torra humor...

 

 

Klockan är nu här 20.46 och vi har varit nere vid poolen och ätit vår sena middag. De spelade en låt som fick mig tänka på hem . Tur nog var den lite tröstande.

Det är lite av en utmaning att ha tre små vid poolområdet. Lilli dras mot vattnet hela tiden och blir rasgalen när vi hämtar eller hindrar henne. Hon är rätt snabb när hon får upp farten kan jag tillägga!! Hon är lycklig över sin nya frihet- Och där hon stapplade omkring i ljuset från spotlightsen i sin vita "fått-från-mormor-spetsklänning" var hon så otroligt söt!
Samuel skulle göra ett toalettbesök. Jag skickade med Sander som en extra resurs för Samuel. Tanken var att när Samuel var färdig skulle han skicka lillebror med bud om att det var dags för mamma och komma. Det tog ett tag och jag undrade var de tagit vägen. Jag hittade Samuel på damtoan ropandes efter mamma. Frågade vad Sander var och fick svar att han gått på toaletten för män. Ooopps! här gällde det att snabbt gå in och göra buisness och sedan dra innan någon kom. Misstänker att toleransen för en tjej på herrtoan inte är lika stor och lättbortförklarad här som i Sverige på en nattklubb... Kom in på herrtoan. Spårade Sander ganska snabbt genom att följa det flödande vattnet.... Sander är väldigt intresserad av de duschar som sitter vid varje toastol. Vart toabesök sprutas det vatten åt vart håll. Han har inte förstått vad de är till för än...
Väl uppe på poolområdet började Sander roa sig med flytta sand. En liten näve sand fick en annan plats två meter längre bort. I ett ökenland blir man aldrig  färdig med en sådan arbetsuppgift... Men hä löns int´ å grin....

 

Just my stile!

Tänkte jag skulle åka och köpa gympaskor till Samuel ikväll. För att vara säker på att hitta plockade jag fram butikens egna karta. SOLKLART! Äntligen en karta utan krusiduller. Heja dom som gör det enkelt....
Tyvärr blir det inget mer idag. Har tillbringat större delen av kvällen i bilen på jakt efter "den rätta vägen" Har upptäckt att alla vägar faktiskt leder hem!! För under mitt snart 40 åriga liv har jag ju aldrig kommit bort mig så mycket att jag "bara försvunnit"
För övrigt kan jag skryta med att jag debuterat i sex -filig väg...   -Fick ni med er undertonen? Höhöhö
 

Plastic is fantstic

Och nej! -Jag har inte gjort ett bodylift...

Idag har jag gjort ett milsprång i min emotionella utveckling. Jag tror jag snart når åldern fyra i engelska, två i vett och etikett och ett år i lokalisering.
Eftersom min inlärningskurva konstant ligger på 90 grader är jag helt utmattad när kvällen kommer. Men ikväll tänkte jag ändå slänga in lite uppdateringar i mina senate bragder och erövringar.

Jag vill börja med att säga att jag nu lärt mig att POSTEN är ett Svenskt företag! Som inte än etablerat sig i Dubai. Inte heller har idén med lokala brevbärare fått större fäste här. Faktiskt inget alls enligt källor. Det kanske ändå är tur. Och då tänker jag främst på när sandstormarna kommer och då skulle blockera våra brevlådor. Som vi inte heller har. Kan ju verka menlöst med brevlådor om man inte får utdelning i dem. Men faktiskt så sen jag fick höra att min bostadsadress inte är min postadress började jag känna jag mig lite rotlös igen.. Tänk att en liten låda ska vara så djupt rotad!
Kommer ihåg när jag som liten flicka bodde i Ekorrsele. Som måste vara Sveriges svar på öken fast då med väldigt mycket skog istället. Där i Ekorrsele hade man koll på brevlådan. Inte bara sin egen utan även grannarnas. I den lilla by jag bodde i, fyllde brevlådan fler funktioner än att sammla posten i. Den fungerade som en genväg för den late att checka av om någon var hemma. Blev faktiskt väldigt förvånad när jag flyttade till stockholm. Och fick första gången höra att en ringklocka var till för att ringa på... För att kolla om någon var hemma!! Så onödigt, då måste man ju gå hela vägen in till dörren. Nä, bättre var det i Ekorrsele. Där kollades brevlådan, - Ingen hemma, nähä då kollade man nästa till man fick jackpot och kanske också en glass. Hemma.  -Då gick man rakt in. Satte sig vid köksbordet och väntade till någon kom. Oerhört smidigt.
Nu undrar ni kanske vad min rubrik: Plastic is fantastic, har med brevlådor och min gamla hemort att göra. Absolut ingenting! Vilket osökt leder mig vidare till nästa monolog.
Den handlar om lokalisering. Det är ett ganska stort ämne. I mitt liv. I min familjs liv. I mina vänners liv. Faktiskt tror jag att jag kan påstå att alla som är och varit i min närhet har någon gång hört mig säga: -Ursäkta jag blev sen. Jag körde fel... Jag tycker sällan att det är ett problem att köra fel. det var mycket jobbigare innan jag hade körkort och cyklade...
Hursomhelst. Igår packade jag och Patricia in oss i en 36 gradig bil för att åka till Meadows för att fira Daniel som fyllde 15 år på riktigt denna gång. Väl kommen dit blev det Dubaibakad tårta som var väääldiigt gooo! Innan vi kom på plats var vi på ofrivilligt många andra platser. Vi var till och med en tur ute i öknen. Där var det mycke sand! Det märkliga var att när vi med Patricia som kartläsare sakta men säkert började orientera oss tillbaka till Staden och Meadows. Så kom vi från fel håll och vi gick igenom hela området Springs högsta till lägsta gate nr. Meadows repeterades i samma ordning. Gate 9, gate 8, gate 7 etc etc. Lång tid tar det att köra... Sen såg Gate 2. Lyckan total. Snart framme! Vad händer då? Jag vägrar tro att detta bara händer mig. Jag skriver inte kartorna! Jag bygger inte vägarna. Jag styr inte över sateliterna! (nu tror jag i och för sig inte heller att någon trodde jag gjorde det men för sakens skull ville jag påtala det innan någon annan utan mina vänner med reptiltungor fick för sig göra det) Jo, vad händer!? Meadows 1 finns inte!!! Nu var vi två som såg att det var så... Jag kommer istället ut på en stor väg med DEN korsningen och fyra filer åt alla håll. Shit! panik som jag fick slängde jag in bilen med hela ekepaget in in vänsterfilen. När det blev grönt och jag skulle svänga vänster tyckte jag det stod fyra rader med bilar som väntade på rött i min riktning. Var fan tog vägen vägen?? Shit!! Panik igen!! Snabb i tanken gör jag en U-sväng! Hjärtat slår i 200. Jag satte just allas liv på spel kändes det som. Men vad händer då? Mitt i all fasa glider bilen in i den första avfarten direkt till höger och Gate 1. Fan vad bra jag är! Jag lurade inte bara döden. Jag blåste hela vägsystemet med kartor och sateliter. Jag äger!!!

Idag är Patricia sjuk. Har legat hela dagen. Riktigt synd om henne. Mest för hon dras med onödigt dåligt samvete. Själv åkte jag för hämta Samuel på skolan. Hade med de små. Bilen var så sjukt varm och både Lilli och Sanders hår och kläder var genomsura när vi nådde skolan. Samuel tjöt av lycka när vi kom och fröken presenterade syskonen för klassen. Alla barnen svarade artigt i kör på alla frågor. De verkade också glada och nöjda trots en väldigt lång dag. Samuel ville därifrån snabbt. Han var hungrig. Samuel har bestämt sig för att inte äta i skolan. Men så snart vi kommer in i bilen korkar han av sin termos och slevar i sig lunchen. Fröken berättade att Samuel lekte med en engelsktalande pojke. Samuel sa ett engelskt ord och pojken ropade till fröken - Ms Sara! Samuel speaks english!! Varpå fröken uppmärksammade alla barnen på Samuels utveckling och alla tjoade. Samuel blev stolt och berättade för mig att: NU förstår alla mig!! Annars sjunger han lite på engelska men ord som Thank u, good bye, yes, no, please, goodmorning sitter...
Det är värre med mamman. Ringde för en timme sedan till receptionen för klaga och presenterade mig i all iver som MR Mjelstad. Ja, så kan det bli.

Nu tillbaka till plast.
Jag tänker låta bilden tala för sig. Men vill plantera en vidare bild i er skalle.
Se bilden, tänk. märkesbutiker, guld, högklackat, en shoppingvagn och dessa påsar....

 

Kartläsare och au-pair i ett!

Idag kom äntligen Patricia! Janove hämtade henne på flygplatsen. Där hon naturligtvis fått vänta en stund. Jag tycker det var bra att Patricia fick vänta på hämtning.. Nu kommer hon inte ha några som helst förväntningar på avtalade tider längre. Det är bra! För så fungerar Dubai. Men så fungerar också familjen Mjelstad!

Jano och Patricia kom till hotellet och en mycket förväntansfull Sander! De var sena för Jano hade kört lite fel. Men det styrde Patricia med lätthet upp! När Jano lämnat hotellet för att istället göra det han faktiskt blivit anställd för så blev det en timme nere vid poolen för oss andra. Patricia klev genast in i rollen som mamman klev ur igår. Hon blev badtant! Och därmed måltavla för Sanders vattenpump! Efter lunch blev det sovpaus för samtliga medlemmar i hushållet. Patricia till 16,45! Tänk vi har redan slitit på henne!!! ;)

Vid halv fyra kom lille skolpojken hem med sin far. Faren berättade att det blivit lite av en kvarsittning idag. Min lille kille har tredje dagen i rad gråtit under skoltid. Fröken, (den snygga) berättade att först pratar han på massor. När ingen förstår tar frustration och förtvivlan över och  gråten kommer. Nu ville fröken att vi skulle skriva en lista på lite svenska meningar som vi tror att Samuel kan tänkas säga. Hjärtat brister lite när jag tänker på hur utelämnad han måste känna sig. Men tydligen har han iallafall uppfattat att de inte är villiga ringa efter pappa. När Samuel lade sig pratade vi lite och jag berättade om listan hans far och jag satt ihop till fröken. Sen sa jag att vi alltid kommer hämta honom när skolan är slut. Han verkade acceptera det för denna gång.

Patricia hade med sig en present från sin moster, Görel, som är en "gammal" barnflickevän till mig. Görel har uppfattat min tokfrustaration över mina försök att hitta en varm mat-termos till Samuel. Och har därför själv begett sig iväg för att inhandla en sådan. Som hon nu sänt med systerdottern! Jag kan inte fatta att hon gjort detta! Det är så snällt, omtänksamt, oegoistiskt och kärleksfullt! Men sån var hon när vi var i 17-18 års åldern och sån är hon fortfarande, min Görel. Ställer upp och erbjuder hjälp. Aldrig ett knorr. Tack vare Görel fann vi också Patricia!
Mina ungar älskar Patricis och jag känner mig direkt lugnare och har vekligen trivts med ha henne runt oss. Hon bara smälte in... Och tror jag kan komma mer tillrätta med livet här nere nu. -För Patricia hade också med mitt körkort. Som min underbara väninna, Madelene, kört genom hela Stockholm, efter en lång arbetsdag, för att leta rätt på i vårt Sverigehem! Jag har så många fina vänner. Jag hoppas att alla åtminstone har en fin vän att hålla i sig i när det blåser...Tyvärr vet jag med mig att alla inte har det... Så jag vet att jag är lyckligt lottad!
Friends I LOVE U!

Jag skulle vilja gå tillbaka lite till Janos hämtning av Samuel i skolan idag. De som missat eller glömt vill jag uppdatera er på att Samuels fröken är fortfarande skitsnygg. Jag har inte sett henne sedan förra måndagen. Men eftersom Jano fortfarande utan knorr förflyttar sonen till och från skolan fattar jag det. Idag kom überbekräftelsen! Uppenbart har denna fröken varit föremål för samtal i Janos inre arbetskrets... För idag erbjöd sig självaste chefen att köra Jano till hämtningen. Vill tillägga att Jano är bilburen så det var ju inte som att han skulle behöva gå två mil till fots i kostym i 43 gradig värme.  Färden till skolan bar av i Chefens orange Hummer. Nu skulle man ju ändå kunna få det till att det var i all välmening att chefen erbjöd skjuts i en något häftigare fyrhjuing än den vi rullar omkring i...Men eftersom chefen på plats nu också bad om att få bli med in i skolan, ja faktiskt ända in i klassrummet, så kan man ju nästan föreställa sig snacket under fikat på det lokala kontoret...
-Jodå, jag tror båda herrarna var belåtna! Jag kan intyga att hon är värd ett besök. Så titten är dem väl förunnat!

Annars så har jag "övningskört" idag. Jag har tagit det första steget till självständighet här! Jano klev rakt in i rollen som körskollärare för nerkommen i garaget tände han en cigarett och sa med myndig stämma. Du kan börja med att backa ut bilen!
Nu tror jag att jag enklast beskriver det jag upplever i talform. jag vill poängtera att det jag skriver i min blogg är allt ur mitt perspektiv och mina upplevelser. Det behöver med andra ord inte finnas ett uns av sanning. Välj själva!

Han: Ja, så tar du  höger och höger här. Som du kanske minns så är kontoret där borta (syftar på sin arbetsplats). Nu pekas det..
Om du tar vänster här istället så kommer du till ett annat ställe. Oj, jag måste verkligen jobba på lokalsinnesförtroendet.... -Så håll höger ända till du är ute på stora vägen. Du vet den som leder ner till Marinan (?). Här är det tre-filigt och du ska få ett gott råd. Ligga så långt åt vänster du kan. För som du ser kommer det en massa bilar från höger här och så pågår det en massa vägarbeten. Dessutom kör bilar om även på din högersida här.Så du får vara mest ostörd om du ligger här. Nu är det ju mörkt och det är ju  lite synd!
Men du ligger bäst här!
Sen kommer du komma fram till en stor korsning och där ska du ta höger. Men först kommer ett rödlyse. Då ska du fortsätta rakt fram. När du kommer fram till korsningen så kommer du ha ett stort torn på vänster sida. Det är nog en moske. Det är där du svänger vänster, så nu kan du byta fil.
Här är mosken till vänster och den stora korsningen. Ta av höger.
Om man kör rakt fram här kommer vi till dendär stranden vi såg när jag körde fel. Kommer du ihåg den?
Jag: Nä!
Han: Nähä, sväng vänster nu! Och här kommer en massa vägbulor.
Bonk!
Han: Det är bra att sakta ner vid vägbulorna. Jag tror de har det där för de inte vill att man ska köra så fort här! Några bulor senare.
Du kommer bli omkörd mellan vägbulorna om du ska ligga i denhär hastigheten.... Efter nästa vägbula sväng vänster. Vi ska till gata 19. Här ser jag gata 41. Det är inte den! Nu är det 21 nästa är 19. Sväng höger. Här brukar det vara många bilar och bussar. Jag brukar parkera här och gå till skolan härifrån. Då går du in här. Nu pekas det igen. Genom gaten och håller höger runt muren till nästa dörr. Där går du in. Det är en gräsplan på din högersida. Sen genom hela korridoren. Kommer du ihåg vilken klass din son går i?
Jag: KG 1!
'Han: suck! Han går i KD1 E! Det står på dörren.
När du ska åka hem igen hur skulle du vilja åka då?
Jag: Vända tillbaka..?
Han: Jo det kan du göra men du kan också ta en annan väg som är bättre och snabbare, tror jag.
Jag: Okej. Bättre låter bra tänker jag. Nu tar Jano fram en karta och visar var vi är, hur vi åkt och hur vi ska åka.
Jag: Är det inte bättre jag vänder på kartan när jag ska tillbaka?
Han: Djupt andetag. Gör det om du vill. Jag vänder på kartan. Den blev inte mer begriplig så jag vände tillbaka den. Jano tog tillbaka kartan med en suck, Vek ihop den.
Han: Ja, vi kommer ju köra här imorgon igen...
Väl tillbaka utanför hotellet frågar han om vi nu inte ska försöka köra mot Meadows också. Som om en vecka kommer vara vårt nya hem här.
Jag: Jodå, jag är på.
Han: Såå, sa han förväntansfullt. Hur kör du nu härifrån?
Jag: Höger, höger och ut på stora vägen igen men jag tar första höger där! Har åkt den vägen många gånger så jag kände verkligen att -Där satt den! SKITNÖJD!
Han: Suck! Nä, du ska nu åt andra hållet.... Det är bra att Patricia kommit. Hon kan nog hjälpa dig!
Håll vänster....
 

Jag vill hem till mitt hem, mitt hus, min gata, min säng, mina vänner.

Ibland förstår man inte hur bra man haft det fören man får lite distans...

Tror inte jag kommer klaga så mycket på att den långa kön på "mitt" Hemköp som inte öppnar mer än två kassor fast det står minst fyra (!) kunder i varje kassakö...
ALLT tar vansinnigt lång tid här! Ta sig från punk A till punkt B, kan vara som att punkt A var jorden och punkt B var Uranus, tänkte jag påväg hem från gud vet var vi varit någonstans. Inte helt osökt kom jag då tänka på ett för mig, hysteriskt roligt klipp på American funniest videos. Där en mamma och dotter räknar upp stjärnsystemets alla planeter. När mamman kommer till Uranius upprepar flickan My anus?  Det är så komiskt att jag måste bara klippa in det i dagens blogg för er som missat detta.

Annars har vi i dag har vi flängt runt i jakten på de perfekta möblerna. Finns så väldigt mycket roligt, gräsligt och skitsnyggt att se på. Och att allt detta kan bli vårt, är inte heller omöjigt. Finns bara en liten hake. Pengarna. Tänk att ett sånt litet ord kan krossa så många drömmar.
Nu pratar jag inte bara mina mer eller mindre ytliga drömmar, utan även de som verkligen inte har något...Drömmen om en utbildning för att kunna skapa sig en bättre framtid eller än värre. Drömmen om att få äta sig mätt.
Jodå mellan mina skrattattacker åt dråpligheter så finns faktiskt ett medkännande hjärta också...

Just nu har mitt hjärta en saknad efter min stora son. Har bara pratat med honom två gånger sedan vi kom. Han har ju också ett liv att leva... När jag upplever eller ser något funderar jag över hur hans ögon kommer se på samma sak som jag ser.... Jag längtar efter få visa honom detta. Göra han delaktig!
Jag saknar hans tråkningar. Typ att jag ser ut som en badtunna. Eller som hans pappa säger. -Man ser Noah är din son på de håriga benen och ögonbrynet (japp, ni läste rätt. Det ska vara singularis)

Småkillarna längtar efter sina stora syskon och frågar ofta om när de kommer. Vid jul, ger ju ingen vidare klarhet i deras små huvuden. Särskilt inte här nere där man inte kan referera till årstiderna som hemma.

Jag saknar mina vänner också. Nu har det gått så lång tid ändå att hemma hade vi setts vid detta laget. Anna hade ringt mig. Och skällt lite för att jag inte hört av mig eller varit hemma när hon svängt förbi. Krävt att jag skulle göra mig synlig!
Momalill hade frågat om vi inte skulle på äventyr snart. IKEA eller något annat ställe man kunde äta något på... Hon hade också vid detta laget suttit i soffan hemma och kanske till och med läst en bok för mina små. Jag hoppas att hon och Inge får tummen ur och bokar resa hit snart. Barnen längtar så efter dom!
Annelie och jag hade nog tagit oss en promenad med hutt. Och snackat lite om ditten och datten. Kanske hade barnen tagit de snart sista cykelturerna på gatan innan det blev för kallt?
Med Madelene hade jag kanske fått till en middag med hennes käraste. Som jag inte hunnit träffa fast jag hoppats det skulle hunnits med innan jag åkte. Madelene som alltid har tid som alltid finns där. Jag är så glad över att hon bokat biljett för att tillbringa julen med oss! Det blir lite sverige i huset då.
Christina hade jag nog hört uppe i skogen ovanför oss. Där hon leker högljudda lekar med barnen. Kanske hade hon dykt upp i buskar och snår uppe på berget och undrat om barnen skulle leka lite...
Veronica och Anders som fick en son som skulle komma hem samma dag som vi reste. Han kommer jag inte få se på ett tag...
Millan som skickar fantastiska små sms till mig som gör att jag känner mig så betydelsefull. Henne hann jag inte ens säga hejdå till...
Åsa och våra urknäppa men energigivande samtal...
Finns så många fler jag vill nämna men risken är att hela detta inlägget kommer likna en minneslista över omkomna. Och det vill jag ju inte! Så jag vill säga att är du inte nämnd och vi har något "bra going on" ;) så finns du i mina tankar.
Idag när Samuel var ledsen och sa att han ville hem. Hem till sitt hus. Till sin gata. Till sin säng. Till sina vänner. Höll jag på börja gråta. Just då kände jag samma sak. Man är ganska sårbar och liten när man känner så...
Sander ser dagis överallt. Han är den som "förlorat" mest. Om jag ska hårddra det....
På nätterna sover alla barnen oroligt. De gråter, pratar och ibland skäller de i sömnen. Jag tycker jag är uppe och vandrar hela nätterna sedan en vecka tillbaka.
Men vi har det ändå bra här. Jag är väldigt glad över Caroline och Björn. De har gjort dessa två veckor till något väldigt roligt! Men vi är nog lite less på hotellboendet även om det är helt supert ställe. Ungarna blir hissade i taket när vi kommer ner till fukosten. -Nä, nu ramlade det in en överdrift ska jag villigt erkänna. Takhöjden är typ sex meter. Och hade de bli blivit slängda så högt hade de nog inte överlevt fritt fall ner i marmor. MEN hissade blir de. Och klappade på. Och pratade med. Och lekta med. Ingen av oss far illa och det har gått bättre än vi vågat hoppas på. Den som haft störst omställning är ju Samuel. Han har gjort en vecka på sin nya skola och börjar på vecka två imorgon, Söndag. Hela veckan har Jano hämtat Samuel klockan 14,00. I Torsdags sa fröken till Jano att han inte kunde hämta honom innan skolan var slut...(?)
Det visade sig att Samuels skoltid är 07,50-14,30 varje dag! Söndag-Torsdag. OOPPS!
Lägg då till:
Nytt land.
Nytt språk (engelska)
Nytt språk (arabiska)
Nya vänner (som inte pratar svenska)
Inget hem.
Ingen duglig matbox
Men Samuel som fixat detta och fått beröm från fröken tycker tydligen inte att detta är utmaningar nog. Nä, Samuel tycker gymnastiken är tråkig, hoppa och skutta är för småbarn! Samuel förstår inte heller vitsen med att bli körd av mamma och pappa till och från skolan. Det finns ju skolbuss och den kräver han att få börja åka med. Själv tror jag det beror på att den är gul. Gul är Samuels absoluta favoritfärg. Har alltid varit. Gult är så fint att han till och med önskar sig gula stora tänder...

Efter självplågat sig i tre möbelaffärer åkte vi tillbaka till hotellet. Lilli sov.
Och jag och killarna gick ner till poolen.
Där har vi en badvakt som heter Ryan. Idag fick jag veta att Ryan jagat runt på nästan vartenda Mall denna vecka. Bara för att jag en dag frågade honom om han visste var jag kunde köpa ren aloevera till Lillis utslag. Förstå så snäll människa! Han känner inte ens mig!
Kanske just därför tänker ni nu... ;)

Det blev ett kort bad.

 

För klockan fem skulle vi infinna oss i Mall of Emirates utanför en chinaresturang för att fira Carolines Daniel, som blir femton på måndag. När jag ändå nämner Daniel vill jag säga såhär. -Hör upp alla söta och trevliga, jämnåriga tjejer! Daniel är en superkille! Det är inte ofta, kan nog inte ens säga att det hänt (med undantag min egna son som en gång var femton) att jag skrattat så mycket tillsammans med en femtonåring som jag gjort med Daniel. Han är underhållande och charmig och han har något som får mig att sakna och tänka på min egen stora kille!
-Daniel u are hilarious!!

Det resturangbesöket satte våra barn på kartan kan jag lova.

Jag hade en bild av att vi skulle sitta där på resturangen på Mall of the Emirates med våra barn, Björn och Carolines barn samt vänner till Caroline och Björn. Så blev det INTE!
När det var dags att gå sa jag till Daniel att detta blev inte direkt något firande av honom. Han svarade att han förväntat sig lite "buller och bång, kanske lite fyrverkerier också"
Det är nu jag återigen inser att vi människor tolkar världen olika. Ja vi bjöd ju kanske inte på några fyrverkerier (tack och lov)  men NOG FAN FICK HAN BULLER OCH BÅNG!! Herregud!! två fyraåringar, två ettåringar och en tvååring kan hinna med en hel del under en måltid. För kallar man inte krossad tallrik, ras från stol i stengolv och matkastning för action då vet inte jag vad buller och bång är för något.
MEN det kan ju också vara så att det inte var den typ av uppståndelse han tänkt på sin utekväll...Sorry Daniel, next time.... ;)
Annars är vi väldigt glada här för nu är vår Au-pair, Patricia, påväg i flyg till oss. Pratade med henne strax innan hon skulle åka och hon var nervös. Nervös? Fattar inte?! Vad kan hända i den här familjen?? Finns väl inget att oroa sig över?! ;))
Hursomhelst det ska bli så roligt, avlastande och trevligt få ner henne nu. Välkommen till familjen galenpanna tjejen! När du känner att du: Vill ha mitt hem, mitt hus, min gata, min säng, mina vänner. Då finns vi där för dig!