I love chickenbutter!

Min första Diwali hade sin premiär igår.

Vi var bjudna till våra Indiska grannar som bott i Dubai i 35 år. Trodde kanske inte det skulle vara så stort och arrangerat som det var. Och både jag och Jano gick trevande längs den upplysta gången som ledde till deras vackert dekorerade trädgård.
Det kändes som att gå rakt in i en bollywoodfilm...
 På den höga vita muren som omsluter varje tomt hade de hängt ett nät av blå lampor som täckte hela vägen uppifrån och ned. Inte på alla murar utan på sin egen naturligtvis. På gården stod ett antal runda bord med vita långa dukar samt vita klädda stolar. på varje bord lös ljus o lampor. Hela terassen var full av små lysen. På båda sidor av passagen man leddes in genom stod kokbord uppställda och kockar lagade olika typer av Indisk mat. De hade "boys" (motsvarigheten till maids) som serverade både dricka och mat. Självklart fanns en välförsedd bar också. Vi var bland de första som kom och blev presenterade för både släkt och vänner. De flesta hade sari på sig och var smyckade så de glittrade ikapp med ljusen. Det doftade fantastiskt. Visst låter det underbart?

Ja, då kommer vi då till den inre ständigt pågående dialogen jag dras med..
Dörren hemma går igen. I handen har jag en presentpåse med choklad i. I andra handen en kvast av blommor bundna med ett Sverigeband. Jano är klädd som en svensk seglare och jag som en wannabe indiska. Vi traskar (utan barn) de få steg det är till grannen. Utanför står redan folk och pratar. Vi är tveksamma till hur vi ska agera och bestämmer oss iallafall för att vi bör ringa på ytterdörren. Ingen öppnar. Folket tittar och undrar nog om vi inte kommit fel iallafall. Efter en stund kommer en man och pekar på den upplysta gången som leder in bakom huset. Jano kommenterar att man kunde nästan förstått att det var en poäng med att rada upp ljusen som en gång på det sättet. Klok han är min man!
Vi går sådär sakta som man gör när man inte vill gå först men tillslut var vi iallfall inne i en allé av mat. Vi möter vår värdinna som tar emot oss som bara en riktig erfaren värdinna gör. Puss höger puss vänster. Hon leder oss längre in i trädgården till vänner och där skils vi åt. Ja, jag och Jano alltså. Han hamnar i karlbordet som visar sig bestå av ett gäng riktiga entreprenörer. Den ena, han som var lika lång som tummeliten men iklädd i en rödskimmrande klänning var betydligt mer framgångsrik än man först kunde tro när man såg honom. Men å andra sidan det ska krävas rätt bra självförtroende om man ska våga sticka ut som han gjorde. Det visade sig att tummelitens företag ensamma levererat samtliga dörrar till följande.... 




...Burj Khalifa 826 meter. (ser jag i stort sett varje dag)

...Burj Al Arab, segelhotellet med egen helikopterplatta

(åker jag förbi när jag ska till Samuels skola)

 



...Och Atlantis, hotellet ute på palmen som jag inte riktigt fattat

vitsen med än och som jag förmodligen ändå inte kommer ha

tillräckligt med pengar för att ta reda på heller.

 

 

Jag brukar inte känna mig helt bortkommen i nya miljöer. Jag brukar normalt kunna socialicera och mingla ganska problemfritt. Men här... My god! Det var så många sociala koder jag inte förstod mig på och kände mig som en kantig kloss som skulle in i ett runt hål, eller melon genom ett sugrör. Kom på vad jag brukar lära ut på jobbet gällande kommunikation. Spegla den andra personen och att alla (med undantag naturigtvis) gillar at bli uppmärksammade. Så jag kikade runt lite och efter första vändan tog jag ned mina armbågar från bordet. Efter andra sneglaruntvändan gödslade jag både till höger och till vänster med komplimanger. Tredje sneglarrundan insåg jag att jag skulle förmodligen få äta till jag spydde... Men sakta började samtalen ta form runt mig. Efter några minuter hade jag tagit reda på var man handlar de finaste sarisarna, bästa fiskmarknaden och att kackelackor inte går att bli av med.

Allt flöt på och jag började känna mig bekväm. Såg Jano borta vid gubbbordet med tummeliten. Han verkade också ha fått vänner.

Servitören hade nu sin runda nummer fem och jag plockade åt mig ännu en ny smak på kycklingen. Tänkte att det inte gjorde så mycket att vi åt middag innan vi kom. Jag var lite rädd för att man skulle bli i tvingad massa mat. Så fel jag än en gång tolkat situationen...för nu började folk röra på sig och min bordsdam tog mig i handen och sa att det var dags att smaka på riktiga Indien. Hon tog mig till ett bord där en kock stod och med tummen pickade ett hål i runda ihåliga bröd stora som golfbollar. Han tryckte i lite potatismos med chili, sedan lite majsblandning. tog bollen i handen och doppade den (och hela handen) i en skål med något och sedan snabbt i med handen i nästa skål. upp på ett fat som serverades mig. Fick instruktion om att stoppa allt i munnen på en gång. Krunch! och munnen fylldes av något iskallt, krispigt hårt och hetta. Så sjuk känsla!! Kunde inte avgöra om det var gott men alla förväntasfyllda blickar tydde på att de ville jag skulle prova fler. Det blev sex stycken golfbollar innan jag konstaterade att jag tyckte det luktade fågelbajs om vätskan och kunde inte för något i världen svälja ner fler. Jag var proppmätt! Vilken middag!

 

Vi gick tillbaka till våra sittplatser och jag rapade Bhel Poori i tysthet och tänkte -aldrig mer. Aldrig mer Bhel Poori och aldrig mer Butterchicken! Det var ett heligt löfte från och med nu!

 

Jag blev serverad ett helt glas med sött och klibbigt dessertvin och svor över att jag inte tog öl som alla andra. Lagom när jag klämt ner sista droppen av sockersyran i glaset noterade jag att det på ett igenkännande sätt började röra på sig igen. Nu var det dags för middag... Butterchicken!!!

-Ursäkta, men jag har redan ätit middag hemma. En tung moussaka. Och sedan om ni missade det så åt jag 6 stycken av dedära kexen doppade i fågelavkacka. Jag är typ jävligt mätt nu!

Sa jag det? Nä, trevlig som man vill vara hörde jag mig glatt utropa. Oh, i love chickenbutter! My favorite!

Efter rett ut begreppet chickenbutter tog bordet mig fnissandes till butterchickenkocken och jag placerades sedan vid mitt bord med en tallrik som rann över av Indiskt kycklingsmör. Så mycket var löftet till mig själv värt....

 Men vill man passa in måste man kanske också betala ett pris. Skönt nog kan man själv avgöra priset man är villig ge.

Men här och nu lovar jag mig själv NO MORE CHICKENBUTTER!

 

 



...Because its white madam...

Att Samuels favoritfärg är gul har väl knappast undgått någon vid detta laget.
Gul var den första färg han lärde sig och han gillar allt som är gult. Bananer, ananas, bilar, hår, tänder.
Det sista är lite oroväckande för han vill verkligen ha gula tänder. Stora gula tänder!

Nu ikväll när jag läste förmodligen den roligaste barnboken som skrivits för Sander, Super Charlie. Så kom Jano in i rummet med Samuel. Jano bad mig lyssna på Samuel som hade något att berätta.
Jag ska försöka återberätta så gott jag kan. Följande ska läsas med ett djupt andetag
Samuel: Mamma! När jag åker tillbaka hem till Sverige då ska jag få en hund den ska vara gul för jag ska måla den gul och så ska den heta Gulshu för jag vill så gärna ha en gul hund....

Det finns iallafall två frågetecken runt detta. Den ena är undran över var hans gulpassion kommer ifrån. Men den än viktigare frågan är nog följande. -VEM har planterat in att han ska få en hund? Gul eller ej! Följande läses i ett djupt andetag. -Min inställning är nog att om jag mot alla odds ger mina barn en hund så är det ett krav på att den kommer vara gul HA smart drag av mig det finns inga gula hundar!!! Andas. Om ingen galen hundodlare får för sig att trixa med beckers färg och gen från chihuahua förstås.

Det här med färg har blivit lite av ett tema denna vecka. Förutom Samuels gula hund och grannarnas tokbelysning inför Diwali så fick jag åter igen en såndär Ööööö?!? igår när jag provade kläder i en affär. I denna butik stod en securita utanför de tre provrummen. Endast två plagg per gång var tillåtet. Vilket fick den kraftigt byggda säkerhetskvinna att springa många vändor in i butiken för att leta rätt storlekar till mig. -I dont mind...
När det kom till att jag skulle prova den vita blus jag valt tog det stopp.
- You cant try this one madame.
- Why?
- Because its white madam. Som det vore det mest självklara i världen att man inte provar vita kläder.
-So why cant i try it? envisades jag. Eftersom jag tyckte det inte räckte med hennes svar. Jag fattade ju att det handlade om att vita kläder kan bli smutsiga men ville ändå få bekräftat att alla vita kläder de har inte är One size fits all. Typ.
- Because its white madam. Ok vi kommer alltså inte längre och jag fick antingen acceptera att varken ha öppet köp eller bytesrätt på denna oprovade blus eller strunta i den.... Naturligtvis köpte jag... No game no play

Du är polikol!!

Det är inte alltid lätt när orden inte räcker till. Igår funderade jag verkligen på om detdär med att hitta på egna ord är något nedärvt...
Ett samtal mellan min 2-åring och 4-åring denna vecka kom mig plötsligt att minnas att som som barn hittade jag på egna ord när jag inte visste vad något hette. Bland annat hittade jag på "fickla" -att lysa med ficklampa. Och "köttskal"...
Nä! Det var ju inte jag kom jag just på.... ;)
Men när jag var runt sex sjuårs ålder, vild gissning, men iallafall tillräckligt gammal för att inte behärska det engelska språket iallafall. (på vissa fronter förändras inget med andra ord) Så måste driften av att vilja kommunicera gjorde att jag och en kompis uppfann helt nya alfabetstecken så vi kunde skriva hemliga brev till varandra. Det fungerade väl sådär. Men jag gillar idén att nyskapa saker. Eller förändra. Särskilt saker andra håller hårt på. -De heliga sakerna...Som språk, eller rutiner, eller givna regler. I förändring händer det så mycket. Allt bestämda får en annan ordning. Människor i satta grupperingar måste byta plats. Åsikter måste omprövas och värderingar ibland omvärderas. Det är så otroligt spännande att se människor i denna process. En del uppskattar det andra kan få raseriutbrott. Man vet aldrig innan var man hamnar... Okänd mark. Det e skoj det!! Iallafall sålänge Jag har kontroll....
En annan passion jag har är att sammanföra människor. Vet inte varför jag tycker det är så skoj och berikande. Kanske har det något med oordningen att göra. Eller att man aldrig vet var det bär hän... Att gruppera människor med individer de normalt inte skulle umgås med. Eller två starka och dynamiska tuppar.
Det går nog inte en dag utan att jag tänker på vilka olika individer mina fyra barn är. Hur olika de reagerar på saker som sker, hur de hanterar nya situationer, vad som upptar deras tankar mm. Många saker är det ju naturligt att de reagar olika på särskilt med tanke på ålder.... tack o lov kanske jag ska tillägga!
Under parkleken i veckan fotade jag vilt när barnen lekte. När jag kom hem var det två foton som genast  fångade mitt intresse. Som jag skrev tidigare så är jag fachinerad av olikheter. Och vad mer kan beskriva en olikhet som följande bild??
Drömmen hade varit och fått en tredja bild, då av min 19-åriga son....Kan se som 3-4 åring...Strunta i röret och bara slänga sig rakt ut för...

Sander använder hela kroppen och skjuter sig upp och ner.
Helt ointresserad av att nå mark

Samuel sträcker på sig i full längd
för att snabbt nå stabil mark

 



Tillbaka till den dialog som startade hela detta långsökta inlägg

 

Sander: Jag vill sitta här också

Samuel: Det får du inte

Sander: Men jag vill....

Samuel: Men du får inte!

Sander: Men jag vill. Nu försöker han med våld trycka ner sin rumpa intill Samuels

Samuel: GÅÅÅÅÅ BOOOOORT!!!! MAAAAMMMAAAA!!! SANDER ÄR DUUUUUM!!!!

Sander: Nä, jag är inte dum!

Samuel: Jo du är jättedum!

Sander: Nä., jag är Sander!!

Samuel: Du är Sander dum. Dum Sander!

Sander: Nähä!! >Trycker rumpan lite längre ner...

Samuel: JOOOO DU ÄR VIIISSSST DUUUUM!!! MAAAAMMMMAAAAA!!!

Sander: Då är du dum

Samuel: Jag sa dum först!!!

Sander: Då är du Polikoll. Tittar intresserat på Samuel för se eventuell reaktion

Samuel: Vad är Polikol

Sander: Det betyder att du är Dum!

 

Jag tycker det finns något smart över resonemanget. Ordet var taget så jag skakar om lite och hittar alltså på ett nytt...

>
>
>
>

Om du tycker detta inlägg var menlöst är du en Polikol!!



MaidDay

MayDay MaidDay!
Jag har inte kunnat blogga av lite olika skäl men nu känner jag att denna "dagbok" ska få ett liv igen. -Back on track!

För några dagar sedan körde Jano igång en rekryteringsprocess av att hitta Maid. Det var skönt att han drog i det för vad gäller ämnet har mitt självförtroende fått en rejäl törn.
Vi träffade först en tjej och det kändes som handen i handsken. Så klockren! Så helt rätt för oss! Tänk hitta rätt på första person!! Men Jano som är mer ingenjör än mig hade fler intervjuer till oss på G. Så dagen efter släppte vi in kandidat nummer två på mangling. Nummer två kändes som handen i handsken. Så klockren! Så helt rätt för oss! - Ser ni problemet?? Hade jag skött denna process så hade vi förmodligen suttit här med huset fullt av maids innan veckans slut....

På Torsdagen började Shiroma hos oss. Och de senaste dagarna har huset fått ett markant lyft. Även kylskåpet... Med Shiromi med mig till Dubais egna ICA MAXI, Carreefour, tankades en halv shoppingvagn på med kryddor jag inte ens kan uttala namnet på eller ens innan denna dag visste fanns. Nu skulle det hem och lagas mat från Sri Lanka för allt vad pannorna klarar!

Nu sitter jag här några dagar senare och funderar på hur den sista tiden varit. Kanske har vi vår vändning nu?

Denna vecka har jag varit med mina barn.


Lilli o Sander softar på framsidan av vårt hus

Vi har bakat, lekt, läst böcker och jagat palmbilar för att få en blick när de skulle jordsättas. Mannen som körde palmbilen verkade negativt påverkad av att en dam med tre små barn följde honom i var sväng genom Meadows.
Efter nästan en halvtimme stannade han vid ett hus. 
Jag med.


En stund senare kom en man ut från huset, gick fram till min bil och knackade på rutan. Jag vevade ner och mannen frågade -Is there a problem Madame?

Tydligen hade mannen i palmbilen fått för sig att jag tagit sikte på honom av andra skäl än nyfikenhet. Försökte förklara men de verkade inte alls få med sig den komiska poängen. Inte mina barn heller, för de undrade om jag nu skulle hamna i fängelse. Behöver jag säga att vi aldrig fick se palmplanteringe? Men en bild hann jag allt få till....



Palmbil

Lilli har varit sjuk med feber och snoren har sprutat ur näsan på henne. Men så har vi också upptäckt att de tänder hon hållit inne med nu verkar komma på en och samma gång

Med 8 tänder på gång är det inte konstigt man blir lite krasslig

Samuel har varit två dagar hemma från skolan. Han har hostat och sen har det varit en röd högtidsdag. Det har varit mycket denna vecka och jag har inte varit utanför området. Men jag känner mig glad! Mina barn verkar glada. Och vi har fått kontakt med grannarna på båda sidor om oss. De verkar också glada. Det är bra med glada grannar. Det tycker nog de med.
Det visade sig att den ena glada grannen har ett barnbarn i samma ålder som Sander. Så vi har nu en första playdate till Sanneman. Svårare än så var det inte tydligen.
I dag, Lördag är vi inbjudna av våra indiska grannar på firande av Diwali, Hinduiska nyåret. Hela denna vecka har förberedelser och firaden avlöst varandra på vår gata och igår tog jag och Sander en sväng för att fotografera huset närmast oss.

Diwalipyntat hus

Diwalipyntad skola.
Det gula är handplockade blommor

Annars denna vecka så har jag gjort ordentlig oreda på administrationen där vi hyr in vår städhjälp. Jag lade inte bara till en timme utan omorganiserade så till den grad att de tog dem en hel dag för att få till mina nya timmar och ändrade dagar. Vi kom tillslut överens om att det nya schmat ska gälla from söndag denna vecka. Men nu när vi anställt Shiroma så kommer vi ju inte behöva hyra in så på Söndag blir det för mig ringa och säga att vi istället sluta hyra in... OPPS! I did it again.... Vely solly!
Å andra sidan så kommer Sander inte mer kunna gå runt och kalla gulliga Erine för Halloween som han gjort sista tiden.

De senaste veckorna har man kunnat läsa flera fall av tortyr och dödsmisshandel av Living in maids. Det senaste jag läste var om en etiopiska som torterats till döds av sin "husmor" för att hon inte städade inte tillräckligt bra Olala - Jag är glad att jag inte har de anlagen. Då hade man förmodligen suttit och skakat galler...
Hela samhället här är uppbyggt på att ha maid/boy/chaufför/garden/deliveryservice. Har man inte något av detta upplevs man som lite udda. Och Udda är inte alltid så bra i Dubai. Här googlade jag för att få upp lite information om "udda" saker men möttes då av denna sida

Annars gällande den service som erbjuds här så är det lätt att vänja sig och bli beroende. Innan jag kom hit ifrågasatte jag systemet ordentligt. Jamen vadå! Ha en människa som bor hos en och städar typ tolv timmar óm dagen?!?
Nu förstår jag det lite bättre. Livet här gör det svårt att leva (om du inte vill vakna och lägga dig med skurhandskar på) Det är så mycket som tar tid här. Och allt sanddamm och söl gör att du måste hålla efter hela tiden för att inte få myror av alla de möjliga storlekar in i huset. Fönster behöver torkas några gånger i månaden och toaletter skuras grundligt varje dag. Ändå är det inga garantier för att du inte möts av spökmyror i skåpen eller gigamyror på köksgolvet.
Denna lilla proteinbomb uppmätte hela två cm

Så nu förstår ni kanske mer varför jag tackar för efterlängtad hjälp!

Men att läsa om denna typ av brott gör lätt att kaffet du sörplar på får en sur eftersmak. Jag har sett några maids som förtvivlat söker ens blick. Jag har sett många Maid som sett så trötta ut att man nästan tror att de är allvarligt sjuka. Sen har jag sett många glada och sprudlande maids också. Men de har inte bitit sig fast på näthinnan som dessa till synes eller inte illa behandlade människor. Jag har då väldigt svårt förstå många av våra svenska ungdomar som lever på samhället eller familj för att de inte hittat "det de vill göra" Det finns förskräckligt många arbetsföra friska vuxna också som tar vårt dyra säkerhetssystem som ren självklarhet medan de sitter hemma och funderar över meningen med livet. Samtidigt som sjukvården nästan går under pågrund av bristen på utbildat folk.
Här är det så uppenbart att man jobbar för att överleva. Vår maid har sina två små barn kvar i Sri Lanka och hon visste när hon kom här så skulle det i värsta fall kunna innebära att hon bara skulle få se dem en gång var annat år som är lagstadgat att man som sponsor måste betala. Tack och Lov finns det mer humana sponsorer som ger i allafall en hemresa per år och mer än den lön som rekommderas som minimilön. För en Sri Lankiska är den på 700 AED (ca 350 SEK)
Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att behöva lämna landet för att ta ett jobb, jobba sex dagar i veckan (om du har tur) för nästan inga pengar alls, så mina barn kan få mat på bordet. Det gäller att aldrig glömma var man kommer ifrån...

Detta var allt för denna dag. Nu ska jag njuta av chilistark mat och titta ut genom mina nyputsade fönster...Tills vidare säger jag GoodBai till er...

Även en ökenblomma behöver vatten

Två och en halv månad har gått sedan vi kom hit så en liten summering om vad jag har lärt mig vore kanske på sin plats.

1. Jag har lärt mig att ingenting är begripligt.
-Varje gång jag tror jag fått kläm på något så är det antingen förändrat eller så har jag fått det om bakfoten eller så har jag missat någon viktig detalj.
Oftast går det ju bra ändå. Jag menar jag lever ju fortfarande om än lite tilltuffsad inimellan. Kanske bor det en liten Thorsten Flink i mig?  Ja man måste naturligtvis bortse från vissa bitar som bland annat drogerna, barfotadans, penis etc etc Men annars så gick låten Jag reser mig igen  rakt in i hjärtat redan första gången jag hörde den. Första gången jag hörde den var nog egentligen den andra gången jag hörde den, för första framträdandet var jag tvungen jobba lite för att bortse från de bleka fötterna som stack ut ur den nedre kostymendan för att kunna ta in texten...Men andra gången satte den sig.

2. Jag har lärt mig att saker är inte så farligt som man först kan tro.
- De sista dagarna innan vår flytt började jag få lite nerver. Undrade vad jag gett mig in i. Funderade över mina små barn och omställningen. Funderade över mitt stora barn och saknaden. Funderade över en eventuell kulturkrock jag skulle möta. Och över min relation till make, vänner och släkt hur denna flytt skulle komma att påverka. När vi stod där med våra väskor och skulle stuva tre barn 12 väskor två bilbarnstolar och en barnvagn in i en taxi mitt i natten för att ta oss till ett hotell som skulle bli vårt första hem här i Dubai så undrade jag vad sjutton vi hittat på. Mitt i natten, becksvart, 45 grader varmt... Vad skulle morgondagen komma med?
Nu över två månader senare känns det naturligt vara här. Vädret har inget annat än fördelar. Vänner har jag fått. Några basvaror i kyl och skafferi. Bullar i frysen och gardiner i snart alla fönster. Ja, det var inte värre än såhär...eller åter till punkt ett????

3. Jag har lärt mig att de svartklädda  kvinnor som kommer fram till dig där du sitter i din bil, inte tigger pengar. Utan svär en förbannelse till dig för att du har bara axlar trots att lagen säger att det är förbjudet visa axlar och knän på offentliga platser.

4. Jag har lärt mig att när man köper persienner är det bra kolla längden ordentligt innan du handlar eftersom öppet köp inte exicterar här

4. Jag har lärt mig att det är viktigt att ha stor plånbok så man har plats för alla sina kvitton eftersom kvittonumret är din enda referens när du handlat något

 

 

5. Jag har lärt mig att inte stå för nära moskeerna när det är böneutrop.

 

6. Jag har lärt mig att när man storhandlar får man förutom en massa kvitton också skitmånga småpåsar att bära

 

7. Jag har lärt mig att det är rent flax om du väljer rätt håll i en korsning för i Dubai har vägarna inga namn



8. Jag har lärt mig att även en  ökenblomma behöver vatten för att växa. Jag är så glad över mina vänner både nya i Dubai men också mina "gamla" i Sverige som peppar och hejar i både upp och nedgång. Att vara under någons omsorg är vatten för en liten ökenblomma´...

 

Inget mellanläge i arabland

Öppet 24-7 eller totalt mörker...

Man skulle kunna tro att det var inledningen till mina memoarer. Men det är det inte. Inte denna gång iallafall. Nädå det handlar om högtiden Eid Mubarak som nu firas hos de flesta muslimer. I skolan har de haft fest med barnen och överallt tom. i skyltfönsterna ser man Eid Mubarakhälsningar. I Dubai har man sedan länge diskuterat öppettiderna i butikerna under denna månad. Det beslutades att i de stora Mallen skulle de ha öppet non stop under en hel månad. Inga extra vikarier är tillåtet här så det skulle då vara den ordinarie personalen som skulle få lägga några extra timmar till sitt schema =0!! Tack och lov ändrades detta i sista stund och under denna tid har butikerna fått dispens för ta in resurser för detta. För att dra folk till butikerna efter klockan tolv på natten har många kedjor lagt in nattrabatter. Det är väl kanske bra för de som ändå har svårt sova. Men jag kan inte i min vildaste fantasi se mig själv i världens största köpcenter klockan 04.00 för att handla en bikiniöverdel till 15% rea. Jag kan faktiskt inte ens se mig själv i en bikini den tiden på dygnet. Faktum är att jag vill inte ens se mig själv i bikini andra tider på dygnet heller... Så vad tjatar jag om då? Jooo idag var vi i Abu Dhabi. för att ta en liten familjetur och checka läget. Redan på ingång mot staden insåg vi att detta var inget som imponerade på oss...
...Skulle varit ABB-kontoret då...



Vi bor ju redan i den mest spektakulära staden i krokarna här.

 

Vi parkerade och Jano gick in i en afrobutik. Där stod han och tittade ut och jag fattade inte vad han gjorde där inne bland löshår och pulverschampo överhuvudtaget. Han vinkade in mig. Så jag tog Lilli och klev in och stod nu där och glodde tillsammans med honom. Han sa att butiksägaren verkade aggressiv )?)  Jag såg ingen men hörde snart toaletten spola bakom en skjutdörr av tunn plast. Ut kommer en kvinna med uppknäppta byxor och undrade vad vi ville...

Vi begav oss ut i stan och passerade många risiga byggnader. Det luktade illa på en del ställen. men mest var det skitigare än vad vi vant oss vid. Jag tog sikte mot några butiker som Jano hävdade var stängda. Jag menade att de kanske bara såg så ut. Jano tyckte att hänglås på dörren gav starka indikationer på att jag inte skulle kunna komma in. Han hade förstås rätt i det.
vi trampar vidare. Inget mer att se och inget ställe som man såg ut att kunna gå in och äta på. I Dubai skulle allt vara tillgängligt under denna tid. Här skulle inget vara tillgängligt...
Nä Abu Dhabi sög och inget är för givet i arabland konstaterade vi och åkte hem.
Googlade några dagar senare på staden och fann häpnansväckande bilder och undrar än idag hur vi kunde missa allt dethär...

Ja det är väl som de säger " Det man inte har i huvudet kan man inte heller använda"

I will just fastenbeat my son before i can go...

Ja, den hemmasnickrade engelskan fortsätter. Jag kan inte längre hålla reda på alla svengelska grodor . Om de som hört mig inte får sig ett gott skratt så har jag iallafall gett mig själv det.

Idag har jag varit i Norsk/Svenska sjömanskyrkan med mina minsta medan Samuel var i skolan. De lekte och sjöngs för fulla muggar. Vi fick även sjunga nu tändas tusen norska juleljus och bli filmade. Tydligen ska det sättas ihop från utlandskyrkorna världen runt och spelas i Norge lagom till jul. Så kanske kommer en liten kyrkbesökande svärmor i Bergen  se och höra en falsksjungande bloggerska på video lagom till julmässan.
När kyrkan stängde åkte vi  krokig väg hem . Annars är dessa långturer ingen daglig vana längre. Har börjat hitta lite hit och dit och ibland lite mer dit än hit kanske men framsteg sker. Men jag fattar inte allt detta tutande i trafiken. De tutas för allt. Om du inte står på plattan sekunden innan rödljuset slagit om till grönt så har du en massa tutande idioter bakom dig. Och tutar en så tutar alla. Men ibland kan det förstås vara bra att man blir tutad på... Som när jag höll på meja ner en liten sportbil. Såg den inte alls i mina speglar och gjorde mitt filbyte. Eller började göra ett filbyte....Nu var ju tydligen den filen upptagen av den lilla sportbilen så jag fick snällt åka vidare men hjärtat i halsgropen mot okänd destination.

När vi väl kommit oss hem så var det dags slänga i ungarna lunch för storebror ville även denna dag bli hämtad på skolan. För att pigga upp överhettade och halvtrötta småttingar så tog jag mellis och badkläder med oss ned till havet. Succe! Ungarna lekte så de tjöt av skratt ända till det var dags åka hemmåt igen. Då tjöts tårar istället.
Började rulla ut bilen från parkering då Sander ropar att han inte var fastspänd -Opps!
Stannade mitt i vägen intill en annan parkerad bil och satte på varningsblinkers. Så gör många här och jag vill ju inte vara sämre....
Påväg ur bilen kommer en klänningsklädd ung man fram till mig och undrar om jag vill han ska köra fram sin bil så min får plats. Det är då det händer! Det händer alltid när jag inte är inställd på att prata engelska eller blir överumplad och tankeupptagen, som nu. Jag ropar glatt och vänligt tillbaka - Oh, no its not necessary! I will just fastenbeat my son before i can go... Spände fast min son och körde vidare. Tio meter senare ropar den andre killen i bilen. - Mamma jag sitter inte heller fast. Varför gör de så.... Hur som helst. Vid nästa rödljus höll jag på skratta ihjäl mig. Undra vad han i klänning och tyg på huvudet hörde mig säga egentligen... Var det att jag skulle spänna fast min son eller hörde han "I will just beat my son before i can go ...Att jag skulle spöa min son innan jag kunde köra vidare"
 

Mamma behöver en Ansiktstask!

Igår eftermiddag tog jag som gräsänkling med småttingarna till Golfklubben. Dendära golfklubben som har den mysigaste banan jag sett... (bakom palmerna till höger finns vårt hus)
 Där träffade jag en väninna, hennes man och deras två söner. Vi var alla mer eller mindre trötta men jag var bara tvungen få komma hemifrån en stund. Barnen lekte i lekparken och vi vuxna försökte prata lite men lilla Lilli var inte så intresserad av att sitta still så det gjorde inte jag heller.
Kom hem runt halv åtta och kom hem till en Patricia och Nathalie som hade möte med sminkväskorna inför sin utekväll. Stoppade ungarna i säng och somnade i killarnas rum. Vaknade vid 21,30. Åt lite melon sa hej då till tjejerna och lade mig för sova för natten.
Vaknade halv sju och funderade en stund över hur jag skulle överleva dagen. Kan man dö av trötthet??
Pratade med Caroline som ringde och var orolig. N hade inte kommit hem inatt. Rusade in till P och drog en lättnads suck över att hon låg utslagen på sin plats. Det visade sig att N haft problem med sina nycklar och fått sova hos oss. Efter chocken lagt sig kom jag på att vår nya bil tydligen har en lampa som jag inte sett tidigare. Den är röd, som en triangel och så är det ett utropstecken i den. Tydligen så betyder den lampan att vi inte kan åka ner till havet idag. Men med tanke på att vi alla mer eller mindre ff har kassa magar så är väl det kanske lika bra.

Pricken på i:et av en tung morgon var nog ändå att jag såg mig i spegeln och insåg att jag måste göra något åt det pandafejs som glodde tillbaka på mig. En ansiktsmask!! Det kom ju en med reklamen igår. Här hängs reklam i små påsar på dörrhandtaget. Vissa dagar kan det finnas upp till sju, åtta påsar hängandes. Allt har förstås free delivery... Tillbaka tråden. Ren jordgubb stod det. Resten förstod jag inte men tyckte innehållsförteckningen verkade väl lång för vara "ren". Säkert speckad med kemikalier. Men skit samma. En dag som denna hade jag kunnat badda mig i diesel om det fått mig i form. På med kladdet och slapna av i 20 min stod det. Okej...! Så jag dukade av frukosten, vek lite kläder, bäddade sängarna och sopade bort en sandhög från hallgolvet... Kände mig verkligen avslappnad. Kanonmask!! Mitt i avslappningen kom Samuel passerande. Han tittade fundersamt på mig och frågade om jag hade mat i ansiktet. -Nä, ansiktsmask svarade jag. Han tittade länge och gick närmre. Tittade lite till och sa att det luktade gott. Kände med ett finger på den kladdiga massan och frågade sen - Mamma varför måste du ha task i ansiktet?
Jag korrigerade honom. Hade varit olämpligt om pojken gått runt sedan och sagt att i morse hade mamma task i ansiktet... Jag sa - Det heter ansiksmask! och jag har det för att jag tror jag behöver det. Smart genussvar tyckte jag i min trötthet. Inser i skrivandes stund att det var ett direkt korkat svar. Hursomhelst Samuel verkade nöjd med svaret och gick in i rummet där hans lillebror härjade med något. Ett ögonblick än senare kommer den lille spjuvern, Sander trampandes. Gör halt och stirrar på geggan i mitt ansikte. Utbrister högljutt - Du ha valva i asiktet!! Från rummet intill hörs Samuel korrigering. Nä Sanne, det är inte salva det är en Ansiktstask som  mamma behöver ha!