Jag vill hem till mitt hem, mitt hus, min gata, min säng, mina vänner.

Ibland förstår man inte hur bra man haft det fören man får lite distans...

Tror inte jag kommer klaga så mycket på att den långa kön på "mitt" Hemköp som inte öppnar mer än två kassor fast det står minst fyra (!) kunder i varje kassakö...
ALLT tar vansinnigt lång tid här! Ta sig från punk A till punkt B, kan vara som att punkt A var jorden och punkt B var Uranus, tänkte jag påväg hem från gud vet var vi varit någonstans. Inte helt osökt kom jag då tänka på ett för mig, hysteriskt roligt klipp på American funniest videos. Där en mamma och dotter räknar upp stjärnsystemets alla planeter. När mamman kommer till Uranius upprepar flickan My anus?  Det är så komiskt att jag måste bara klippa in det i dagens blogg för er som missat detta.

Annars har vi i dag har vi flängt runt i jakten på de perfekta möblerna. Finns så väldigt mycket roligt, gräsligt och skitsnyggt att se på. Och att allt detta kan bli vårt, är inte heller omöjigt. Finns bara en liten hake. Pengarna. Tänk att ett sånt litet ord kan krossa så många drömmar.
Nu pratar jag inte bara mina mer eller mindre ytliga drömmar, utan även de som verkligen inte har något...Drömmen om en utbildning för att kunna skapa sig en bättre framtid eller än värre. Drömmen om att få äta sig mätt.
Jodå mellan mina skrattattacker åt dråpligheter så finns faktiskt ett medkännande hjärta också...

Just nu har mitt hjärta en saknad efter min stora son. Har bara pratat med honom två gånger sedan vi kom. Han har ju också ett liv att leva... När jag upplever eller ser något funderar jag över hur hans ögon kommer se på samma sak som jag ser.... Jag längtar efter få visa honom detta. Göra han delaktig!
Jag saknar hans tråkningar. Typ att jag ser ut som en badtunna. Eller som hans pappa säger. -Man ser Noah är din son på de håriga benen och ögonbrynet (japp, ni läste rätt. Det ska vara singularis)

Småkillarna längtar efter sina stora syskon och frågar ofta om när de kommer. Vid jul, ger ju ingen vidare klarhet i deras små huvuden. Särskilt inte här nere där man inte kan referera till årstiderna som hemma.

Jag saknar mina vänner också. Nu har det gått så lång tid ändå att hemma hade vi setts vid detta laget. Anna hade ringt mig. Och skällt lite för att jag inte hört av mig eller varit hemma när hon svängt förbi. Krävt att jag skulle göra mig synlig!
Momalill hade frågat om vi inte skulle på äventyr snart. IKEA eller något annat ställe man kunde äta något på... Hon hade också vid detta laget suttit i soffan hemma och kanske till och med läst en bok för mina små. Jag hoppas att hon och Inge får tummen ur och bokar resa hit snart. Barnen längtar så efter dom!
Annelie och jag hade nog tagit oss en promenad med hutt. Och snackat lite om ditten och datten. Kanske hade barnen tagit de snart sista cykelturerna på gatan innan det blev för kallt?
Med Madelene hade jag kanske fått till en middag med hennes käraste. Som jag inte hunnit träffa fast jag hoppats det skulle hunnits med innan jag åkte. Madelene som alltid har tid som alltid finns där. Jag är så glad över att hon bokat biljett för att tillbringa julen med oss! Det blir lite sverige i huset då.
Christina hade jag nog hört uppe i skogen ovanför oss. Där hon leker högljudda lekar med barnen. Kanske hade hon dykt upp i buskar och snår uppe på berget och undrat om barnen skulle leka lite...
Veronica och Anders som fick en son som skulle komma hem samma dag som vi reste. Han kommer jag inte få se på ett tag...
Millan som skickar fantastiska små sms till mig som gör att jag känner mig så betydelsefull. Henne hann jag inte ens säga hejdå till...
Åsa och våra urknäppa men energigivande samtal...
Finns så många fler jag vill nämna men risken är att hela detta inlägget kommer likna en minneslista över omkomna. Och det vill jag ju inte! Så jag vill säga att är du inte nämnd och vi har något "bra going on" ;) så finns du i mina tankar.
Idag när Samuel var ledsen och sa att han ville hem. Hem till sitt hus. Till sin gata. Till sin säng. Till sina vänner. Höll jag på börja gråta. Just då kände jag samma sak. Man är ganska sårbar och liten när man känner så...
Sander ser dagis överallt. Han är den som "förlorat" mest. Om jag ska hårddra det....
På nätterna sover alla barnen oroligt. De gråter, pratar och ibland skäller de i sömnen. Jag tycker jag är uppe och vandrar hela nätterna sedan en vecka tillbaka.
Men vi har det ändå bra här. Jag är väldigt glad över Caroline och Björn. De har gjort dessa två veckor till något väldigt roligt! Men vi är nog lite less på hotellboendet även om det är helt supert ställe. Ungarna blir hissade i taket när vi kommer ner till fukosten. -Nä, nu ramlade det in en överdrift ska jag villigt erkänna. Takhöjden är typ sex meter. Och hade de bli blivit slängda så högt hade de nog inte överlevt fritt fall ner i marmor. MEN hissade blir de. Och klappade på. Och pratade med. Och lekta med. Ingen av oss far illa och det har gått bättre än vi vågat hoppas på. Den som haft störst omställning är ju Samuel. Han har gjort en vecka på sin nya skola och börjar på vecka två imorgon, Söndag. Hela veckan har Jano hämtat Samuel klockan 14,00. I Torsdags sa fröken till Jano att han inte kunde hämta honom innan skolan var slut...(?)
Det visade sig att Samuels skoltid är 07,50-14,30 varje dag! Söndag-Torsdag. OOPPS!
Lägg då till:
Nytt land.
Nytt språk (engelska)
Nytt språk (arabiska)
Nya vänner (som inte pratar svenska)
Inget hem.
Ingen duglig matbox
Men Samuel som fixat detta och fått beröm från fröken tycker tydligen inte att detta är utmaningar nog. Nä, Samuel tycker gymnastiken är tråkig, hoppa och skutta är för småbarn! Samuel förstår inte heller vitsen med att bli körd av mamma och pappa till och från skolan. Det finns ju skolbuss och den kräver han att få börja åka med. Själv tror jag det beror på att den är gul. Gul är Samuels absoluta favoritfärg. Har alltid varit. Gult är så fint att han till och med önskar sig gula stora tänder...

Efter självplågat sig i tre möbelaffärer åkte vi tillbaka till hotellet. Lilli sov.
Och jag och killarna gick ner till poolen.
Där har vi en badvakt som heter Ryan. Idag fick jag veta att Ryan jagat runt på nästan vartenda Mall denna vecka. Bara för att jag en dag frågade honom om han visste var jag kunde köpa ren aloevera till Lillis utslag. Förstå så snäll människa! Han känner inte ens mig!
Kanske just därför tänker ni nu... ;)

Det blev ett kort bad.

 

För klockan fem skulle vi infinna oss i Mall of Emirates utanför en chinaresturang för att fira Carolines Daniel, som blir femton på måndag. När jag ändå nämner Daniel vill jag säga såhär. -Hör upp alla söta och trevliga, jämnåriga tjejer! Daniel är en superkille! Det är inte ofta, kan nog inte ens säga att det hänt (med undantag min egna son som en gång var femton) att jag skrattat så mycket tillsammans med en femtonåring som jag gjort med Daniel. Han är underhållande och charmig och han har något som får mig att sakna och tänka på min egen stora kille!
-Daniel u are hilarious!!

Det resturangbesöket satte våra barn på kartan kan jag lova.

Jag hade en bild av att vi skulle sitta där på resturangen på Mall of the Emirates med våra barn, Björn och Carolines barn samt vänner till Caroline och Björn. Så blev det INTE!
När det var dags att gå sa jag till Daniel att detta blev inte direkt något firande av honom. Han svarade att han förväntat sig lite "buller och bång, kanske lite fyrverkerier också"
Det är nu jag återigen inser att vi människor tolkar världen olika. Ja vi bjöd ju kanske inte på några fyrverkerier (tack och lov)  men NOG FAN FICK HAN BULLER OCH BÅNG!! Herregud!! två fyraåringar, två ettåringar och en tvååring kan hinna med en hel del under en måltid. För kallar man inte krossad tallrik, ras från stol i stengolv och matkastning för action då vet inte jag vad buller och bång är för något.
MEN det kan ju också vara så att det inte var den typ av uppståndelse han tänkt på sin utekväll...Sorry Daniel, next time.... ;)
Annars är vi väldigt glada här för nu är vår Au-pair, Patricia, påväg i flyg till oss. Pratade med henne strax innan hon skulle åka och hon var nervös. Nervös? Fattar inte?! Vad kan hända i den här familjen?? Finns väl inget att oroa sig över?! ;))
Hursomhelst det ska bli så roligt, avlastande och trevligt få ner henne nu. Välkommen till familjen galenpanna tjejen! När du känner att du: Vill ha mitt hem, mitt hus, min gata, min säng, mina vänner. Då finns vi där för dig!