Jag har äntligen, med lite hjälp, insett att jag nu ligger i den sista fasen i flytta utomlandskrisen.... Jag kulturkrockar åt alla håll!
Min enda tröst i detta är att det till en viss del kommer gå över. Det kommer landa i en mer balanserad nivå än vad allt hitintills varit. Jag har varit i honeymoon. ALLA vackra skyskrapor flörtade dagligen med mig där jag fräste fram i min SUV lika stor som ett godståg. Jag var odödlig. För VEM skulle våga krocka med mig i denna mördarmaskin. Svisch, wroom sicksackandes på sjufilig väg.
Shoppingmallarna lockade med alla sina kreationer. Snart skulle tiden komma då JAG skulle ut och inhandla den NYA garderoben. Lite solbränna först, lite slankare figur, lite mer egen tid. Och SEN skulle allt öppna sig för mig. Stranden för mina fötter, Restaurangen för mina smaklökar, Tiden för mig och min make. Vi skulle nu äntligen återigen bli nykära. I LOVE UAE stod det på min T-shirt.
SEN kom verkligheten ikapp. Som en stor smocka. Tar handen för den ömmande kinden och undrar, Vad fan var det som hände?
Det är där jag befinner mig nu. Eller trott var den nya verkligheten. Ända till jag pratade med en nyfunnen vän. En klok finsk kvinna vid namn Pia. Pia hintade lite om att jag kanske inte alls befann mig i verkligheten utan kanske bara ännu en fas. Denna fas skulle kunna ge en ytterligare dimension till den andra som var kontrasten till mina nuvarande känslor. Det kritiska skedet där jag fulkomligen snubblar runt bland olikheter och oliktänkade. Och har plötsligt så svårt att förstå allt detta.... ALLA verkar annorlunda mig. Alla verkar klivit ur sina roller och börjat visa sitt sanna jag! Eller kan det vara som Pia sa...? Kan det vara så att ALLA andra är sig lika men att jag fått ett par nya glasögon att se igenom. OCH att när då denna fasen är stångad igenom kommer det tredje paret glasögon där jag kan se saker och ting mer nyanserat och balanserat än tidigare?? Det låter rimligt någonstans. Det gav mig i alla fall tröst. Så jag har beslutat mig för att tro på Pias ord. Jag har sagt till mig själv att jag får vara kritisk MEN att jag ska också tillåta mig omvärdera om så behövs.
I ärlighetens namn. Sedan mars har det varit tufft. Det har varit tuff sedan vi kom på olika sätt. En och annan tabbe har man gjort naiva som vi varit. Men sedan Mars har det varit tufft-tufft. Jag har förändrat mitt synsätt på det som är runt mig. Tagit på mig nya glasögon som Pia sa. Saker har hänt och jag har inte riktigt kunnat få till ett material som känts ärligt. Detta med tanke på mig, min familj och vänner, men även den miljö jag idag lever i. Jag måste sålla och fundera lite över vad jag skriver. För många som läser min blogg blir ju det jag skriver en "sanning" Men jag vill verkligen än en gång understryka att jag skriver utifrån min upplevelse och mina tankar. Det finns många här som inte delar min bild. Det finns också många som gör det (vill jag få med för rättvisan och mitt egos skull...)
Om jag nu ska skippa detaljerna till mina inre kulturkrockar så kan jag passa på att berätta att jag varje dag här går från klarhet till klarhet. Och äntligen efter alla år med min man har jag nu hittat en dramatisering som till del speglar vår relation...
Denna vecka tog den form och talade till mig genom självaste Mamma Mu!
Det var med ömsom rynkad panna och ömsom stort flabb jag såg episoden Mamma Mu bygger en koja. Tycker även filmen speglar min vistelse i Dubai. För den som vill se Mamma Mu:s och kråkans budkap kan ni kan ni här se filmen ;) Den är ytterst barnvänligt vilket jag inte alltid kan hävda innehållet i mina inlägg är...
Så säg inte att en ko inte kan bygga en koja. Och låt för all del låt den manliga kråkan få vinna. Båda vet ändå med sig att - Idén var Mamma Mu:s ;)
Min enda tröst i detta är att det till en viss del kommer gå över. Det kommer landa i en mer balanserad nivå än vad allt hitintills varit. Jag har varit i honeymoon. ALLA vackra skyskrapor flörtade dagligen med mig där jag fräste fram i min SUV lika stor som ett godståg. Jag var odödlig. För VEM skulle våga krocka med mig i denna mördarmaskin. Svisch, wroom sicksackandes på sjufilig väg.
Shoppingmallarna lockade med alla sina kreationer. Snart skulle tiden komma då JAG skulle ut och inhandla den NYA garderoben. Lite solbränna först, lite slankare figur, lite mer egen tid. Och SEN skulle allt öppna sig för mig. Stranden för mina fötter, Restaurangen för mina smaklökar, Tiden för mig och min make. Vi skulle nu äntligen återigen bli nykära. I LOVE UAE stod det på min T-shirt.
SEN kom verkligheten ikapp. Som en stor smocka. Tar handen för den ömmande kinden och undrar, Vad fan var det som hände?
Det är där jag befinner mig nu. Eller trott var den nya verkligheten. Ända till jag pratade med en nyfunnen vän. En klok finsk kvinna vid namn Pia. Pia hintade lite om att jag kanske inte alls befann mig i verkligheten utan kanske bara ännu en fas. Denna fas skulle kunna ge en ytterligare dimension till den andra som var kontrasten till mina nuvarande känslor. Det kritiska skedet där jag fulkomligen snubblar runt bland olikheter och oliktänkade. Och har plötsligt så svårt att förstå allt detta.... ALLA verkar annorlunda mig. Alla verkar klivit ur sina roller och börjat visa sitt sanna jag! Eller kan det vara som Pia sa...? Kan det vara så att ALLA andra är sig lika men att jag fått ett par nya glasögon att se igenom. OCH att när då denna fasen är stångad igenom kommer det tredje paret glasögon där jag kan se saker och ting mer nyanserat och balanserat än tidigare?? Det låter rimligt någonstans. Det gav mig i alla fall tröst. Så jag har beslutat mig för att tro på Pias ord. Jag har sagt till mig själv att jag får vara kritisk MEN att jag ska också tillåta mig omvärdera om så behövs.
I ärlighetens namn. Sedan mars har det varit tufft. Det har varit tuff sedan vi kom på olika sätt. En och annan tabbe har man gjort naiva som vi varit. Men sedan Mars har det varit tufft-tufft. Jag har förändrat mitt synsätt på det som är runt mig. Tagit på mig nya glasögon som Pia sa. Saker har hänt och jag har inte riktigt kunnat få till ett material som känts ärligt. Detta med tanke på mig, min familj och vänner, men även den miljö jag idag lever i. Jag måste sålla och fundera lite över vad jag skriver. För många som läser min blogg blir ju det jag skriver en "sanning" Men jag vill verkligen än en gång understryka att jag skriver utifrån min upplevelse och mina tankar. Det finns många här som inte delar min bild. Det finns också många som gör det (vill jag få med för rättvisan och mitt egos skull...)
Om jag nu ska skippa detaljerna till mina inre kulturkrockar så kan jag passa på att berätta att jag varje dag här går från klarhet till klarhet. Och äntligen efter alla år med min man har jag nu hittat en dramatisering som till del speglar vår relation...
Denna vecka tog den form och talade till mig genom självaste Mamma Mu!
Det var med ömsom rynkad panna och ömsom stort flabb jag såg episoden Mamma Mu bygger en koja. Tycker även filmen speglar min vistelse i Dubai. För den som vill se Mamma Mu:s och kråkans budkap kan ni kan ni här se filmen ;) Den är ytterst barnvänligt vilket jag inte alltid kan hävda innehållet i mina inlägg är...
Så säg inte att en ko inte kan bygga en koja. Och låt för all del låt den manliga kråkan få vinna. Båda vet ändå med sig att - Idén var Mamma Mu:s ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar