Barn leker var de än befinner sig. Leken är en fantastisk drivkraft. Den förenar, den utbildar och den sorterar.
Som oftast när jag frågar dem var de gjort under dagen blir svaret...
Samuel: Kommer inte ihåg. -Vilket kan vara lite oroväckande med tanke på att pojken numera går i skolan och förväntas snart kunna sitt ÄJ BE SE. Vilket är detsamma som svenskans ABC fast då utan alla prickar.
Frågar man Sander är svaret alltid detsamma. HAN VET INTE! -Och så det obligatoriskt finurliga leende som gör att man blir lite osäker och undrar vad man nu missat att han hittat på....
Att fråga Lilli resulterar endast i ett tandlöst smile, bakåtkast med lintotthuvudet och en utfnysning av snor.
Med tanke på den knapphändiga information man får ut ur dessa små är det väl tur man har öronen med sig ibland. Och inte minst kameran...
Ingen som går i Samuels klass kan möjligt ha missat att det pågår en rosabandetkampanj i Dubai just nu. Klassen har två torsdagar i rad fått klä sig i rosa mot en donation på 10 AED eller mer. På deras klassdörr finns ett 1.5 meter stor rosaband som barnen gjort. Och de har fått lära sig att det finns damer som kan drabbas av denna sjukdom, men att vi med pengar, kan hjälpa dem om inte till att överleva så kanske till ett bättre liv och bättre mediciner. Tanken är god och budskapet viktigt. Men det känns lite konstigt när jag hör min fyraåring leka med lillebror i tvrummet och säga.
-Nu är det din turn att have breast cancer Sander!
Jag menar även om syftet är gott. Ska verkligen fyraåringar behöva bekymmra sig om kvinnor som blir sjuka? Jag vet inte riktigt det jag... Kanske hade jag känt annorlunda om de fått engagera sig i fattiga eller sjuka barn istället. Men att barn ska axla vuxna frågor och bekymmer känns inte helt bekvämt för mig. I bilen en dag frågade Samuel mig om jag också hade breast cancer. Frågan kändes så.... och jag blev så paff att jag nästan stammade fram mitt nej. -Jag har inte bröst cancer! Men för under året sedan blev jag utredd för det och det var ganska tungt komma hem den dagen efter blivit snabbremitterad från den ena undersökningen efter den andra och fått höra att just cancer var läkarens oro. Jag hade ångest den kvällen. Undrade hur det skulle bli om jag en dag inte fanns för mina barn stora som små. Vad skulle de känna och tänka? Många tankar var det. Och när de i våras avskrev misstanken efter varit 5 månader under mer eller mindre ovishet tog det ett tag innan jag landade och förstod att jag faktiskt var okej. Där började min resa mot Dubai!
Hursomhelst! All respekt till de som får diagnosen. All respekt till de som förlorat någon. All respekt för de som friskförklarats!
Klart man ska donera pengar till denna forskning. Inga tveksamheter. Men lite sur smak i munnen får jag av att mitt lilla barn förutom att lära sig sitt ÄJ BE SE också ska bekymra sig om mammas tuttar är friska eller ej.
När jag sa till Jano idag att de vill vi ska donera pengar varje vecka nu så gav han förslaget att jag skulle erbjuda dem ett organ istället... Det är kärva tider nu!
Annars så leker mina barn innimellom också mer normala lekar. Just nu är det brottning på den persiska hallmattan som är det roliga. Iallafall roligt till någon börjar gråta. Då är inte brottning roligt längre...
Genom nyckelhålet så är du framme vid Battuta Mall
Två nyfikna i en strut kollar av att fontänen funkar som den ska. Skälet till att Lilliklättermus är frånvänd fontänen är inget annat än rent säkerhetstänk, då hon i dagarna visat sig ha en väl utvecklad klätterteknik...
Battuta Mall är så olikt andra Mall i Dubai. Det är vackert och rofyllt. Indelat i olika sektioner som Tunisia, India, China etc. varje sektion har sin egen utsmyckning. Det doftar rökelse, kryddor och parfym.
Jag kan knappt bärga mig till Noah och Sara kommer och jag ska få visa dom allt här. För detta Mall är En Lisa för själen!! Och så ger den en bra träning kände både jag och Patricia av idag då vi tog vår förmiddag där. För du går inte sträckan genom den på mindre än 15-20 minuter. Den marschen uppskattade knappast den stackars servicekillen som körde min shoppingvagn från ena sidan till den andra. När vi var framme berättade han att det fanns en shortcut vi kunde tagit bara han vetat vart jag ställt bilen... Vilket jag naturligtvis inte visste! Fattar inte att han inte blev skitsur för han var tvungen att dra runt med mig, Patricia, två gnälliga barn och en shoppingvagn lastad med gardinstänger i size 180 cm...
Från Battuta Mall från helgen jag bildbevis på att mina tre små barn faktiskt leker...
Sander blev som paralyserad av alla maskiner och automater. Han gjorde det som män gör när de tänker stora tankar -Kliar sig i skrevet!
LillisLitenKlätterfiaMjelstad in action
Lite lustigt att bland alla kulörer av bilar klättrar LilliLiten in i en rosa...
Sanders önskan är att bli grävmaskinist eller traktorförare!
Som oftast när jag frågar dem var de gjort under dagen blir svaret...
Samuel: Kommer inte ihåg. -Vilket kan vara lite oroväckande med tanke på att pojken numera går i skolan och förväntas snart kunna sitt ÄJ BE SE. Vilket är detsamma som svenskans ABC fast då utan alla prickar.Frågar man Sander är svaret alltid detsamma. HAN VET INTE! -Och så det obligatoriskt finurliga leende som gör att man blir lite osäker och undrar vad man nu missat att han hittat på....
Att fråga Lilli resulterar endast i ett tandlöst smile, bakåtkast med lintotthuvudet och en utfnysning av snor.
Med tanke på den knapphändiga information man får ut ur dessa små är det väl tur man har öronen med sig ibland. Och inte minst kameran...
Ingen som går i Samuels klass kan möjligt ha missat att det pågår en rosabandetkampanj i Dubai just nu. Klassen har två torsdagar i rad fått klä sig i rosa mot en donation på 10 AED eller mer. På deras klassdörr finns ett 1.5 meter stor rosaband som barnen gjort. Och de har fått lära sig att det finns damer som kan drabbas av denna sjukdom, men att vi med pengar, kan hjälpa dem om inte till att överleva så kanske till ett bättre liv och bättre mediciner. Tanken är god och budskapet viktigt. Men det känns lite konstigt när jag hör min fyraåring leka med lillebror i tvrummet och säga.
-Nu är det din turn att have breast cancer Sander!
Jag menar även om syftet är gott. Ska verkligen fyraåringar behöva bekymmra sig om kvinnor som blir sjuka? Jag vet inte riktigt det jag... Kanske hade jag känt annorlunda om de fått engagera sig i fattiga eller sjuka barn istället. Men att barn ska axla vuxna frågor och bekymmer känns inte helt bekvämt för mig. I bilen en dag frågade Samuel mig om jag också hade breast cancer. Frågan kändes så.... och jag blev så paff att jag nästan stammade fram mitt nej. -Jag har inte bröst cancer! Men för under året sedan blev jag utredd för det och det var ganska tungt komma hem den dagen efter blivit snabbremitterad från den ena undersökningen efter den andra och fått höra att just cancer var läkarens oro. Jag hade ångest den kvällen. Undrade hur det skulle bli om jag en dag inte fanns för mina barn stora som små. Vad skulle de känna och tänka? Många tankar var det. Och när de i våras avskrev misstanken efter varit 5 månader under mer eller mindre ovishet tog det ett tag innan jag landade och förstod att jag faktiskt var okej. Där började min resa mot Dubai!
Hursomhelst! All respekt till de som får diagnosen. All respekt till de som förlorat någon. All respekt för de som friskförklarats!
Klart man ska donera pengar till denna forskning. Inga tveksamheter. Men lite sur smak i munnen får jag av att mitt lilla barn förutom att lära sig sitt ÄJ BE SE också ska bekymra sig om mammas tuttar är friska eller ej.
När jag sa till Jano idag att de vill vi ska donera pengar varje vecka nu så gav han förslaget att jag skulle erbjuda dem ett organ istället... Det är kärva tider nu!
Annars så leker mina barn innimellom också mer normala lekar. Just nu är det brottning på den persiska hallmattan som är det roliga. Iallafall roligt till någon börjar gråta. Då är inte brottning roligt längre...
I helgen som var, tog jag och faren med barnen till Battuta Mall
Genom nyckelhålet så är du framme vid Battuta Mall
Battuta Mall är så olikt andra Mall i Dubai. Det är vackert och rofyllt. Indelat i olika sektioner som Tunisia, India, China etc. varje sektion har sin egen utsmyckning. Det doftar rökelse, kryddor och parfym.
Jag kan knappt bärga mig till Noah och Sara kommer och jag ska få visa dom allt här. För detta Mall är En Lisa för själen!! Och så ger den en bra träning kände både jag och Patricia av idag då vi tog vår förmiddag där. För du går inte sträckan genom den på mindre än 15-20 minuter. Den marschen uppskattade knappast den stackars servicekillen som körde min shoppingvagn från ena sidan till den andra. När vi var framme berättade han att det fanns en shortcut vi kunde tagit bara han vetat vart jag ställt bilen... Vilket jag naturligtvis inte visste! Fattar inte att han inte blev skitsur för han var tvungen att dra runt med mig, Patricia, två gnälliga barn och en shoppingvagn lastad med gardinstänger i size 180 cm...
Från Battuta Mall från helgen jag bildbevis på att mina tre små barn faktiskt leker...
Samuel rycker ut. Här är han som ni ser en polis i polismotorcykel!
Man vaggas lätt in i att det är tryggt låta barnen leka inglasat lekrum.
Men ingen går säker från någonting...Glöm inte det!
Hei Jonna, så kjekt å lese om livet i Goodbay. Høres ut som dere har det bra, mye å oppleve både for store og små. Mange flotte bilder, eia var vi der. Her hjemme har vi det bra, høsten har komt og snart er det vinter. Her er det melt snø tl uken. Nyt sol og varme og glede dereover at dette får dere oppleve. Hilse masse, klem Sølvi
SvaraRadera