Det är inte mycket som krävs för man ska känna sig både lost och fel. Vem har inte gått på fest och någongång känt att man valt helt fel kläder...
När jag levde med min äldsta sons pappa var vi tack vare hans skådespelarinsatser i Sökarna på Guldbaggegalan. Jag kommer såväl ihåg känslan av att känna sig fin och uppklädd när jag låste vår ytterdörr. Och kontrasten av att känna mig så fel när jag klev in på den röda mattan.... Varför hade jag inte ett par trendiga boots och ett par helsletna levis? Varför hade jag vackert röda naglar och vit och svartrandig klänning när alla andra kom dit som om de bara ramlat förbi? Varför såg inte jag sådär cool och avslappnad ut istället för osäkert stapplandes omkring i mina nya högklackade skor med slingback. Min väninna kände sig också fel i sin marinblå tvådelade dress med sjömanstema....
Även om den kvällen blev svårsmält så var det ju inte så att jag blev förlägen eller skämdes. Men det har hänt många gånder här. När det blir kulturella fel där man inte bara trampar lite i klaveret utan fullständigt slänger hela sin svenska själ i det då blir man lite röd om kinden.
Häromdagen var jag med Caroline för att besöka ett för mig nytt köpcenter, Hypermarket Lulu
Lilli har haft feber och jag ville köpa en febertermometer. I hypermarket Lulu var det bara jag och Caroline med två barn som hade europeiskt ursprung så vi kände oss lite udda där vi gick. Hittade ett apotek och skickade Caroline för att vara min talesman. Hon frågade och mannen som jobbade där kom med en såndär digital till öronen. Jag frågade Caroline om hon inte kunde kolla om de hade en rumptermometer. Vilket hon också gjorde. Jag tror hon ångrade sig när mannen ifråga tittade men en blick som om han trodde det var ett skämt och sa "rectal thermometer? öh, no mam" Caroline var snabb att säga att det var jag som undrade. Detta kan låta som ett klavertramp av små mått, men det är det inte. Vi är i landet där man inte torkar andras barn i rumpan och där en fyraåring förväntas klara sina toalettbesök själv. En rectal termometer finns inte på världskartan. Jag kände mig som en vidrig mamma som ens kommit på tanken. Så jag kom hem med en digital termometer och febernedsättande pannplåster för visa att jag inte var en farlig människa. Blev aldrig läge att förklara hur vi gör i Sverige...Fast lite kul var det....
Idag började jag morgonen som vanligt på Söndagarna. Körde Samuel till skolan. Åkte sedan hem och sedan åkte Jag, Patricia, Sander och Lilli till Dubai Marina. Där strosade vi på "The Walk" och köpte Yogurtglass. Ungarna hade det kanon där de sprang omkring och lekte.
När vi kom hem var det dags för lunch och efter den skulle jag bege mig och handla mat innan jag hämtade upp Samuel från skolan. Caroline hade provat en ny mataffär som skulle vara värt ett besök. Detta Hypermarket ligger bra till och skulle vara mycket smidigare handla på än det stora Mall of Emirates. Så visst det skulle allt få sig ett besök av mig denna dag.
Misstag 1. Åka till ett nytt ställe när tiden är begränsad....
Började med lite extra rundturer innan jag kom på plats. Butiken var precis i min smak. Kom in i en lååång korridor av meterhöga hyllor men konserver vackert staplade i innehåll och brands. Som en alle´fast av plåt. Underbart med organisation för ovanlighetens skull....Här skulle jag vilja sova över bland chamoinjon och ärtburkar!
Tiden gick snabbt och när klockan var två satt jag åter i bilen för att köra mot skolan.
Misstag 2. Köra på känsla. Det funkar inte för mig. Har aldrig funkat tidigare så varför jag fick för mig det skulle funka nu vet jag inte...
Misstag 3. Förlita mig på skyltningen... Kom på en ny väg som delades i två nya filer åt var sitt håll. Ingen skylt hade hunnit sättas upp. Körde på känsla igen... Kom helt fel.
Misstag 4. Fortsatte i all förnekelse att köra vidare. trots jag såg skyskraporna försvinna bakom mig. Detta betyder alltid att öken väntar... Fan vad jag är less på öken!!!
Men gud är god. Efter en stund var jag på banan igen. Hello Dubai here i come!! Närmade mig Umm Suqeim och såg Bur al arab. Ett mycket gott tecken. Blev tydligen lite för slapp igen för innan jag visste ordet av delade sig vägen igen och jag befann mig återigen ut mot öknen. Fast på en annan väg. Nu var det stekta fläsket kokt!! Hade redan ringt Patricia om att smsa nummer till skolan. Mitt simultanförmåga var nu kraftigt nedsatt så jag kunde inte ens få fram smset. Patricia ringde skolan och förklarade. Jag skulle bli ca tio min sen... Tur bensinen är billig...
Trodde jag då....45 min senare springer jag in på skolan som om jag var jagad av demoner. Samuel sitter i discoveryroom och lyssnar på saga tillsammans med en annan pojke. Jag hämtar upp honom och går förbi hans klassrum. Där står en mamma från vår klass och tittar på några nyss uppsatta teckningar barnen gjort under veckan. Varje barn hade fyra bilder av sig själva där de illusterar fyra olika känslor. Arg, Ledsen, Glad och Trött. Till varje bild har de ritat sig själva och skrivit en text där de berättar när de känner de olika känslorna. Jag läser Samuels enda text på glad. "When i see my mama!"
Står där och känner mig glad och stolt när jag hör den andra mamman högt säga - Nooooo!!! This is baaad! Its really bad!!!!
Jag ser på henne och frågar "What´s wrong?" Hon läser högt " Whats makes you cry - When my mama slashes me. Och hon fortsätter läsa efter sagt "This is bad, really bad" ett par gånger till. "What makes you angry - When my mom drops me on the floor" "Oh, its sooo baaad!!!" Med ett "Why did he say that?" Vänder hon sig till mig för söka svar. Jag kunde inte låta bli att skratta för hennes reaktion var så uppriktig och helkomisk. Hon var i total chock och där stod jag och skrattade av lättnad för att det inte var jag som var hon. Hon kom fram och började läsa det Samuel sagt och fortsatte "I dont understand..... My god! its so bad!!" Hon läste desperat på flera av de andra barnen. Tillslut hittade hon minst fyra andra barn som sagt helt bisarra saker. "I get angry when my mama bites me". eller "I cry when my mama scratches me." Med ett "Why all these mothers....." försvann hon ned i korridoren. Hon var helt förstörd och där stod jag och tyckte det var komiskt. Kan ha något att göra med att jag har varit med förr....Jag glömmer aldrig det besöket på BVC med min äldsta som skulle på sin treårskontroll. Han blev ombedd att rita sig själv. Han ritade en jättefin gubbe. När han skulle rita röda kinder frågade BVCsköterskan vad han hade på kinderna, var det blod? Detta triggade treåringen maximalt och nu började han rita rött överallt samtidigt som han väste blooood. Kändes sådär....
Till oskyldigt anklagande mammors försvar vill jag säga, det är en utmaning att vara mamma oavsett det gäller bilder med bloddränkta treåringar, intervjuer där barnen berättar om det värsta de kan tänka sig eller inhandling av rectal thermometer. Det är oftast vi mödrar som blir måltavla när något går fel...
När jag levde med min äldsta sons pappa var vi tack vare hans skådespelarinsatser i Sökarna på Guldbaggegalan. Jag kommer såväl ihåg känslan av att känna sig fin och uppklädd när jag låste vår ytterdörr. Och kontrasten av att känna mig så fel när jag klev in på den röda mattan.... Varför hade jag inte ett par trendiga boots och ett par helsletna levis? Varför hade jag vackert röda naglar och vit och svartrandig klänning när alla andra kom dit som om de bara ramlat förbi? Varför såg inte jag sådär cool och avslappnad ut istället för osäkert stapplandes omkring i mina nya högklackade skor med slingback. Min väninna kände sig också fel i sin marinblå tvådelade dress med sjömanstema....
Även om den kvällen blev svårsmält så var det ju inte så att jag blev förlägen eller skämdes. Men det har hänt många gånder här. När det blir kulturella fel där man inte bara trampar lite i klaveret utan fullständigt slänger hela sin svenska själ i det då blir man lite röd om kinden.
Häromdagen var jag med Caroline för att besöka ett för mig nytt köpcenter, Hypermarket Lulu
Lilli har haft feber och jag ville köpa en febertermometer. I hypermarket Lulu var det bara jag och Caroline med två barn som hade europeiskt ursprung så vi kände oss lite udda där vi gick. Hittade ett apotek och skickade Caroline för att vara min talesman. Hon frågade och mannen som jobbade där kom med en såndär digital till öronen. Jag frågade Caroline om hon inte kunde kolla om de hade en rumptermometer. Vilket hon också gjorde. Jag tror hon ångrade sig när mannen ifråga tittade men en blick som om han trodde det var ett skämt och sa "rectal thermometer? öh, no mam" Caroline var snabb att säga att det var jag som undrade. Detta kan låta som ett klavertramp av små mått, men det är det inte. Vi är i landet där man inte torkar andras barn i rumpan och där en fyraåring förväntas klara sina toalettbesök själv. En rectal termometer finns inte på världskartan. Jag kände mig som en vidrig mamma som ens kommit på tanken. Så jag kom hem med en digital termometer och febernedsättande pannplåster för visa att jag inte var en farlig människa. Blev aldrig läge att förklara hur vi gör i Sverige...Fast lite kul var det....
Idag började jag morgonen som vanligt på Söndagarna. Körde Samuel till skolan. Åkte sedan hem och sedan åkte Jag, Patricia, Sander och Lilli till Dubai Marina. Där strosade vi på "The Walk" och köpte Yogurtglass. Ungarna hade det kanon där de sprang omkring och lekte.
 |
| Patricia, Sander och Lilli på The Walk |
När vi kom hem var det dags för lunch och efter den skulle jag bege mig och handla mat innan jag hämtade upp Samuel från skolan. Caroline hade provat en ny mataffär som skulle vara värt ett besök. Detta Hypermarket ligger bra till och skulle vara mycket smidigare handla på än det stora Mall of Emirates. Så visst det skulle allt få sig ett besök av mig denna dag.
Misstag 1. Åka till ett nytt ställe när tiden är begränsad....
Började med lite extra rundturer innan jag kom på plats. Butiken var precis i min smak. Kom in i en lååång korridor av meterhöga hyllor men konserver vackert staplade i innehåll och brands. Som en alle´fast av plåt. Underbart med organisation för ovanlighetens skull....Här skulle jag vilja sova över bland chamoinjon och ärtburkar!
Tiden gick snabbt och när klockan var två satt jag åter i bilen för att köra mot skolan.
Misstag 2. Köra på känsla. Det funkar inte för mig. Har aldrig funkat tidigare så varför jag fick för mig det skulle funka nu vet jag inte...
Misstag 3. Förlita mig på skyltningen... Kom på en ny väg som delades i två nya filer åt var sitt håll. Ingen skylt hade hunnit sättas upp. Körde på känsla igen... Kom helt fel.
Misstag 4. Fortsatte i all förnekelse att köra vidare. trots jag såg skyskraporna försvinna bakom mig. Detta betyder alltid att öken väntar... Fan vad jag är less på öken!!!
Men gud är god. Efter en stund var jag på banan igen. Hello Dubai here i come!! Närmade mig Umm Suqeim och såg Bur al arab. Ett mycket gott tecken. Blev tydligen lite för slapp igen för innan jag visste ordet av delade sig vägen igen och jag befann mig återigen ut mot öknen. Fast på en annan väg. Nu var det stekta fläsket kokt!! Hade redan ringt Patricia om att smsa nummer till skolan. Mitt simultanförmåga var nu kraftigt nedsatt så jag kunde inte ens få fram smset. Patricia ringde skolan och förklarade. Jag skulle bli ca tio min sen... Tur bensinen är billig...
Trodde jag då....45 min senare springer jag in på skolan som om jag var jagad av demoner. Samuel sitter i discoveryroom och lyssnar på saga tillsammans med en annan pojke. Jag hämtar upp honom och går förbi hans klassrum. Där står en mamma från vår klass och tittar på några nyss uppsatta teckningar barnen gjort under veckan. Varje barn hade fyra bilder av sig själva där de illusterar fyra olika känslor. Arg, Ledsen, Glad och Trött. Till varje bild har de ritat sig själva och skrivit en text där de berättar när de känner de olika känslorna. Jag läser Samuels enda text på glad. "When i see my mama!"
Står där och känner mig glad och stolt när jag hör den andra mamman högt säga - Nooooo!!! This is baaad! Its really bad!!!!
Jag ser på henne och frågar "What´s wrong?" Hon läser högt " Whats makes you cry - When my mama slashes me. Och hon fortsätter läsa efter sagt "This is bad, really bad" ett par gånger till. "What makes you angry - When my mom drops me on the floor" "Oh, its sooo baaad!!!" Med ett "Why did he say that?" Vänder hon sig till mig för söka svar. Jag kunde inte låta bli att skratta för hennes reaktion var så uppriktig och helkomisk. Hon var i total chock och där stod jag och skrattade av lättnad för att det inte var jag som var hon. Hon kom fram och började läsa det Samuel sagt och fortsatte "I dont understand..... My god! its so bad!!" Hon läste desperat på flera av de andra barnen. Tillslut hittade hon minst fyra andra barn som sagt helt bisarra saker. "I get angry when my mama bites me". eller "I cry when my mama scratches me." Med ett "Why all these mothers....." försvann hon ned i korridoren. Hon var helt förstörd och där stod jag och tyckte det var komiskt. Kan ha något att göra med att jag har varit med förr....Jag glömmer aldrig det besöket på BVC med min äldsta som skulle på sin treårskontroll. Han blev ombedd att rita sig själv. Han ritade en jättefin gubbe. När han skulle rita röda kinder frågade BVCsköterskan vad han hade på kinderna, var det blod? Detta triggade treåringen maximalt och nu började han rita rött överallt samtidigt som han väste blooood. Kändes sådär....
Till oskyldigt anklagande mammors försvar vill jag säga, det är en utmaning att vara mamma oavsett det gäller bilder med bloddränkta treåringar, intervjuer där barnen berättar om det värsta de kan tänka sig eller inhandling av rectal thermometer. Det är oftast vi mödrar som blir måltavla när något går fel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar