När vet man att man är färdig?

Det var under en lunch med  grannfruarna i Sverige frågan kom upp om jag inte minns helt fel.

Frågeställningen som gäckat mig i snart över ett år
Ämnet då var män som inte plockade bort från bordet efter måltid, eller bara ställde ned porslinet i diskhon trots att diskmaskinen var tom.
Jag kommer inte riktigt ihåg vem som ställde frågan men den har satt sig i grubblaren mig. Det är en typisk sådan sak jag måste reda ut och få svar på innan jag kan släppa det. Annars kommer det poppa upp som ett virus var gång jag blir påmind. I vårt diagnossamhället finns det säkert en medicinsk förklaring för den typ av onödigt ältande, eller filosoferande som jag föredrar att kalla denna typ av underhållning. För det tycker jag att det är!

Men tillbaka till frågan. NÄR VET MAN??

En situation kan vara att du städar. När vet du att du är klar? Är det när du bockat av din inre smutschecklista? Är det när trasan inte längre visar några spår på damm eller basilusker? Är det när någon annan säger att "nu är du väl ändå färdig?" eller är det när du slutat nysa åt alla virvlade dammråttor under sängen?
Är det bara jag som ser ett ämne här...?
Ok, jag grovstädar ditt hus. Du är en smutsmaja så förmodligen kommer du tycka att dit hus känns rent efter jag dragit över golven med dammsugaren... Är jag klar då bara för att du har fått det lite renare och är nöjd?
Eller Jag städar ditt hus. Du lider av tvångssyndrom och städmani. När har jag då städat färdigt? Är det när jag skurat golven med tandborste, rensat och polerat allt nedpackat på vinden och noppat din hund?
Eller Du köper in städhjälp för visst antal timmar. Är städningen färdig då bara för att tiden gått ut?

Men hur vet man??

Eller denna vinkling då som har betydligt allvarligare karaktär... Hur vet man att man är färdig med en relation?.
Jag "rensade" min vänlista på fb. Mina kriterier var som tidigare. De jag inte haft kontakt med sedan ett år tillbaka skulle bort. Jag var färdig med dom! Eller var jag verkligen det? Några enstaka har jag funderat på efteråt om jag ändå inte skulle haft kvar. Men varför? -Jag vet inte, Kanske var jag inte färdig fast jag kände mig färdig innan... Är "färdig" är något ytterst individuellt tyckande då kan man väl säga att begreppet färdigt är flexibelt. Vilket i nästa led då innebär att inget egentligen någonsin blir färdigt....

Så hur vet man??


Är hon färdig??

Exempelvis hur vet folk att det är dags skilja sig? Det är ju ett väldigt stort beslut. Och för att utgången ska bli bättre än äktenskapet var, gäller det ju veta med sig att man verkligen är färdig. Så vilka kriterier finns det där då? Om den ena blir lyckligare men den andra blivit olyckligare kan man säga att man är färdig då? Kan man bara bortse från hur andra tycker bara för att man själv inte tycker något är viktigt? Hur ensamseglare är det okej att vara? Skulle samhället, jobb, skolor, familjer mm fungera om alla bara gick efter sin egen norm? Om inte hur mycket kan man kompromissa utan gå för långt? Och hur vet man var gränsen går?
Man säger ju "Nu har det regnat färdigt" (om man inte bor i norska Bergen då)
Men kan man säga så och vara korrekt? Borde man inte säga " Nu har det regnat färdigt och lägga till. -För denna gång?!
Ja, såhär kan jag hålla på och analysera, vrida och vända, bryta ner och komplicera.
Idag drog det igång igen efter legat i vila i några månader.  -När har man städat färdigt? Är det tiden eller resultatet som avgör?
Vikarien för min fantastiska maid sa att det var rent efter två timmar för två timmar var det enda hon hade... -Must be cleand. I must go walk the dog. Jaha, du tänkte så du! Jamen okej. Då är det väl rent då. Fläckarna på golvet, köttbullen under spisen och disken som fyller bänken är bara en illusion...

Jag måste fundera en stund till på detta. Men hur är det med dig?
Har du läst färdigt...?