Också ett sätt att se det på...

Vi har alla olika sätt att betrakta världen på.

 Vår "resekonsult" gav oss tipset att vara nyfikna. Hon ritade upp två inriktningar man kan välja mellan. I väldigt korta drag visade den att förhållningsätt som var "icke-nyfiken" oftast ledde till fördömande och rasism. I det andra förhållningssättet som var "nyfiken" ledde vägen mot vänskap och delaktighet.
Där vi satt och lyssnade på denna kvinna som dragit man och barn runt halva världen. Varit den
som arbetat och försörjt sin familj, tänkte jag för mig själv att nyfiken det är jag så det ska nog gå bra.

Sen har jag hamnat i situationer här ändå där jag förundras över hur lätt det är att "Inte vilja förstå" Jag menar, väljer man att inte ens försöka så kan man ju i stort sett också säga "Jag visste inte, eller det är inte mitt ansvar..." Det är mer komplicerat att faktiskt försöka förstå en situation, händelse, människa, kultur, system etc. Fast man blir ju så skönt ansvarsfri när man kan välja säga " Det där verkar sjukt, så skulle jag aldrig göra eller hur kan de.... mm.
Men väljer man att försöka förstå öppnar sig faktiskt ganska många dörrar.
För andra och för sig själv. Jag antar att det är det förhandlare och till viss del diplomater tränas till. Inte nödvändigtvis hålla med. Men att ta reda på så mycket för att göra sitt yttersta till att förstå. Det krävs mycket mod och mognad att vara sån tänker jag. Så det borde ju vara något att verkligen sträva efter. Jag får väl helt enkelt lägga till det i min "Att¨-tänka-på-lista" När jag nu hittar den vill säga...


Annars har Jano haft sin första arbetsdag idag. Jag var sjukligt trött efter sovit dåligt i natt så morgonen blev seg. Vid lunch gick jag och barnen ut i poolen.

 Lilli fick solutslag efter 30 minuter och var röd som en kräfta så det var bara packa ihop oss, säga tack till lite frihet och stänga in sig i lägenheten igen. Där fördrev vi tiden med mat och lite prat om Sverige. Vi bestämde oss för göra en efterfrågad personlig hälsning också. Men den gick inte ladda upp nu på kvällen då Internet går upp och ned hela tiden.



Gul buss

Jano kom hem och vi reste till Dubai Mall Skitstort köpcenter För den som missat kan jag säga att det är världens största modernaste köpcenter. Har har hört den har 1500 butiker....(?) För att inte ha ungar på varje våningsplan hyrde vi en Gul buss för 60 AED, ca 120 KR. Vårt mission var att hitta svarta skor till Samuels skoluniform. Den som påminner om LORRYS (inte galenskaparna som jag skrivit tidigare) Scoutpedofils klädsel. Nån som verkligen tänkt till när de sydde hatten. Kanske har jag ett foto på utstyrseln imorgon för den som nu törstar efter se.

Jag fick också lära mig något nytt idag. Kommer säkert ha användning för den kunskapen i resten av mitt liv. Här i Dubai har samtliga människor jag träffat sagt att man verkligen  måste ta för sig. Jano drog det till sin ytterlighet idag när vi köade för hiss. Vi stod först. Det kom en Indisk familj på 6-8 personer. När dörrarna gick upp trampade de över oss och vår vagn och vår gula buss in i hissen. Jag tänkte att shit nu måste vi vänta på ännu en hiss. Så tänkte inte Jano. När hissen redan var full kom han körandes med bussen, in i hissen. Då blev hissen knökafull.(Här vill jag gärna hänvisa till sagan om pojken som tappade sin vante i skogen på årets kallaste dag) Då skulle Indiernas farfar in också. Jag sa till Jano att jag och Lilli (med vagn) kommer i nästa hiss. Då pressade Jano än längre in i hissen så farfar med resterande människor fullkomligen (utan överdrift) nu stod på varandra. HUR Lilli med vagn och jag kom in kan nog ingen svara på för idag trotsade vi naturlagarna! Och jag har fått ett nytt perspektiv på vad det innebär att ta för sig här i Dubai. Kan tillägga att det var mycket fnitter i hissen...

I Dubai Mall finns ett mega akvarium. Jag har äntligen uppfyllt mitt löfte till Samuel om att åka och titta på hajarna där. De blev minst sagt begistrade. Samuel som tuffat till sig lite och tar för sig av allt som erbjuds var väldigt intresserad av att åka ner i korgen för få riktig närkontakt med dem. I min mardröm ser jag någon av mina barn simma omkring just där och bli djurfoder till allmän och min beskådan. Jag vet det är en absurd tanke. Men de som känner mig vet att det med min "tur" faktiskt skulle kunna bli verklighet!

 

 När vi åkte hem var barnen rejält trötta. Samuel fick ett par simglasögon som han tjatat om hela veckan. Det var nog när vi såg honom såhär som vi verkligen förstod hur glad han blivit...