Plastic is fantstic

Och nej! -Jag har inte gjort ett bodylift...

Idag har jag gjort ett milsprång i min emotionella utveckling. Jag tror jag snart når åldern fyra i engelska, två i vett och etikett och ett år i lokalisering.
Eftersom min inlärningskurva konstant ligger på 90 grader är jag helt utmattad när kvällen kommer. Men ikväll tänkte jag ändå slänga in lite uppdateringar i mina senate bragder och erövringar.

Jag vill börja med att säga att jag nu lärt mig att POSTEN är ett Svenskt företag! Som inte än etablerat sig i Dubai. Inte heller har idén med lokala brevbärare fått större fäste här. Faktiskt inget alls enligt källor. Det kanske ändå är tur. Och då tänker jag främst på när sandstormarna kommer och då skulle blockera våra brevlådor. Som vi inte heller har. Kan ju verka menlöst med brevlådor om man inte får utdelning i dem. Men faktiskt så sen jag fick höra att min bostadsadress inte är min postadress började jag känna jag mig lite rotlös igen.. Tänk att en liten låda ska vara så djupt rotad!
Kommer ihåg när jag som liten flicka bodde i Ekorrsele. Som måste vara Sveriges svar på öken fast då med väldigt mycket skog istället. Där i Ekorrsele hade man koll på brevlådan. Inte bara sin egen utan även grannarnas. I den lilla by jag bodde i, fyllde brevlådan fler funktioner än att sammla posten i. Den fungerade som en genväg för den late att checka av om någon var hemma. Blev faktiskt väldigt förvånad när jag flyttade till stockholm. Och fick första gången höra att en ringklocka var till för att ringa på... För att kolla om någon var hemma!! Så onödigt, då måste man ju gå hela vägen in till dörren. Nä, bättre var det i Ekorrsele. Där kollades brevlådan, - Ingen hemma, nähä då kollade man nästa till man fick jackpot och kanske också en glass. Hemma.  -Då gick man rakt in. Satte sig vid köksbordet och väntade till någon kom. Oerhört smidigt.
Nu undrar ni kanske vad min rubrik: Plastic is fantastic, har med brevlådor och min gamla hemort att göra. Absolut ingenting! Vilket osökt leder mig vidare till nästa monolog.
Den handlar om lokalisering. Det är ett ganska stort ämne. I mitt liv. I min familjs liv. I mina vänners liv. Faktiskt tror jag att jag kan påstå att alla som är och varit i min närhet har någon gång hört mig säga: -Ursäkta jag blev sen. Jag körde fel... Jag tycker sällan att det är ett problem att köra fel. det var mycket jobbigare innan jag hade körkort och cyklade...
Hursomhelst. Igår packade jag och Patricia in oss i en 36 gradig bil för att åka till Meadows för att fira Daniel som fyllde 15 år på riktigt denna gång. Väl kommen dit blev det Dubaibakad tårta som var väääldiigt gooo! Innan vi kom på plats var vi på ofrivilligt många andra platser. Vi var till och med en tur ute i öknen. Där var det mycke sand! Det märkliga var att när vi med Patricia som kartläsare sakta men säkert började orientera oss tillbaka till Staden och Meadows. Så kom vi från fel håll och vi gick igenom hela området Springs högsta till lägsta gate nr. Meadows repeterades i samma ordning. Gate 9, gate 8, gate 7 etc etc. Lång tid tar det att köra... Sen såg Gate 2. Lyckan total. Snart framme! Vad händer då? Jag vägrar tro att detta bara händer mig. Jag skriver inte kartorna! Jag bygger inte vägarna. Jag styr inte över sateliterna! (nu tror jag i och för sig inte heller att någon trodde jag gjorde det men för sakens skull ville jag påtala det innan någon annan utan mina vänner med reptiltungor fick för sig göra det) Jo, vad händer!? Meadows 1 finns inte!!! Nu var vi två som såg att det var så... Jag kommer istället ut på en stor väg med DEN korsningen och fyra filer åt alla håll. Shit! panik som jag fick slängde jag in bilen med hela ekepaget in in vänsterfilen. När det blev grönt och jag skulle svänga vänster tyckte jag det stod fyra rader med bilar som väntade på rött i min riktning. Var fan tog vägen vägen?? Shit!! Panik igen!! Snabb i tanken gör jag en U-sväng! Hjärtat slår i 200. Jag satte just allas liv på spel kändes det som. Men vad händer då? Mitt i all fasa glider bilen in i den första avfarten direkt till höger och Gate 1. Fan vad bra jag är! Jag lurade inte bara döden. Jag blåste hela vägsystemet med kartor och sateliter. Jag äger!!!

Idag är Patricia sjuk. Har legat hela dagen. Riktigt synd om henne. Mest för hon dras med onödigt dåligt samvete. Själv åkte jag för hämta Samuel på skolan. Hade med de små. Bilen var så sjukt varm och både Lilli och Sanders hår och kläder var genomsura när vi nådde skolan. Samuel tjöt av lycka när vi kom och fröken presenterade syskonen för klassen. Alla barnen svarade artigt i kör på alla frågor. De verkade också glada och nöjda trots en väldigt lång dag. Samuel ville därifrån snabbt. Han var hungrig. Samuel har bestämt sig för att inte äta i skolan. Men så snart vi kommer in i bilen korkar han av sin termos och slevar i sig lunchen. Fröken berättade att Samuel lekte med en engelsktalande pojke. Samuel sa ett engelskt ord och pojken ropade till fröken - Ms Sara! Samuel speaks english!! Varpå fröken uppmärksammade alla barnen på Samuels utveckling och alla tjoade. Samuel blev stolt och berättade för mig att: NU förstår alla mig!! Annars sjunger han lite på engelska men ord som Thank u, good bye, yes, no, please, goodmorning sitter...
Det är värre med mamman. Ringde för en timme sedan till receptionen för klaga och presenterade mig i all iver som MR Mjelstad. Ja, så kan det bli.

Nu tillbaka till plast.
Jag tänker låta bilden tala för sig. Men vill plantera en vidare bild i er skalle.
Se bilden, tänk. märkesbutiker, guld, högklackat, en shoppingvagn och dessa påsar....